31 juli, 2015 Magnus Frischenfeldt

Idrottsskada.

 

Jag höll ett föredrag på Sunlight för någon månad sedan och då fick jag frågan om jag inte hade blivit skadad eftersom jag gick från soffläge till att vara med på alla tävlingar som överhuvud taget var möjligt. Jag sa nej och jag har verkligen inte varit ordentligt skadad. Visserligen opererade jag axeln för två år sedan men det var inte träningsrelaterat.

Nu är jag skadad och jag har svårt att acceptera det. Jag skadad…. det fanns ju inte med i min planering. Den frustration jag känner nu när jag inte har möjlighet att göra det jag vill, bli hämmad i träningen och oförmögen att springa, trodde jag aldrig skulle vara så stor. Jag är ju bara en hobbymotionär. Att vara elitidrottare och leva på sin idrott och bli skadad måste vara fruktansvärt..!! Jag ska inte klaga på min muskelbristning för jag kommer att bli bra…. Om nio dagar skjuts startskottet på Ångaloppet och jag vill så innerlig prestera bra ifrån mig, vill kunna springa de två milen över klippor, kobbar och skär utan att vara rädd för att vaden ska brista…. Jag vill var lika snabb som min lagkamrat Jacob, men det kommer jag aldrig vara skadad eller inte… NÅGONSIN men jag vill kunna springa obehindrat.

I brist på att kunna springa så fick det bli stakmaskinen idag.

sats-stakmaskin

Visserligen är det fortfarande sommar men tiden går fort och plötsligt står man där…. I Sälen för att åka Vasaloppet igen. Det är lika bra att börja träna redan nu. Muskelbristningen sitter i vaderna så jag har ju hela överkroppen att träna.

Det finns inga genvägar bara hårt slit och jag vet att jag kommer att få lön för mödan….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *