14 augusti, 2016 Elin Bjärkstedt

Sista-minutenpaniken

…ni som läst sista delen i roddutmaningen i senaste numret av STARK magasin vet hur jag funkar: ju längre ifrån utmaningen jag är desto mer övertygad om att jag har allt under kontroll. Känner tillförsikt och glädje- övertygad om att jag duger. 

Och när det är en vecka kvar innan jag ska tävla på fuckin Stockholm Stadion kommer jag liksom plötsligt på att jag inte kan gå på händer. Fan.

Jag har alltid tyckt att cirkuskonsterna är en dålig idé att blanda samman med CrossFit. När Zombisarna kommer tror jag inte handgång kommer att göra mig till en överlevare. Jag vill kunna kasta, dra och springa. Häva mig upp och flytta något tungt. Farmers walka det nödvändiga vattnet hela vägen. Typ. Det sista jag kommer att tänka på i krisen är: hmm, undra om jag kan ta mig till den där lyktstolpen upp och ner?

Ägnade 90 minuter åt att övertyga min 39 åriga kropp om att det var nödvändigt att vända och förflytta sig med nacken dödligt nära golvet i en ostadig position på mjukmatta. 

Rikard knöt upp mig i taket. På slutet gick (ok, paniksvajade) jag två meter utan lyftkran. Idag har jag ont i hela överkroppen. Om en vecka kommer jag bryta nacken inför publik. Kalla mig inte fegis. Vad som helst men inte fegis.

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *