19 maj, 2016 Elin Bjärkstedt

Jag fyller 10 år! Nu firar vi!

Jag firar tio år i år. Det är min ålder som tränande människa. Vem jag var innan minns jag knappt, eller jo – jag var ju samma men mer frustrerad, trött, klen och svankig. Jag tvättade aldrig i tvättstugan eftersom det var för jobbigt för mig att bära ner tvätten. Jag var smal som ett streck en period och revbenen stack ut. Jag hade fött och ammat två barn i raketfart. Upp och ner 25 kg med ett års mellanrum. När Knoll, min förstfödda, var fyra månader insåg jag att jag var gravid med nummer två och det var bara att åka med. Den här kroppen alltså, mina smala pojkhöfter som bar upp jättemagen. Men det var något med det där att föda barn. Att föda barn är den optimala wodden. Först är det uppvärmning med lite värkar och nervositet och sedan drar det igång på riktigt och man får inte vila förrän det är klart. Det är 3-2-1 GO! och ingen återvändo, folk hejar på och peppar och man är i sin bubbla och gör sitt bästa och när det till sist är över efter finalens överjordiska kraftansträngning kollapsar man med sjuka mängder glädjeendorfiner och skrattar och gråter samtidigt. Jag visste inte då att det var CrossFit jag hade ägnat mig åt i 24 timmar på Södersjukhusets BB. Men jag gillade det.

Ett år efter den där optimala wodden på SöS var jag en klen och ganska stressad tvåbarnsmor med spänningshuvudvärk av sömnbrist. Mina gulliga ungar var givetvis underbara men Tott vaknade fyra varje morgon och jag får fortfarande än idag ångest av Molly Mus-soundtracket som gick på repeat i vargtimmen medan jag halvslumrade i soffan med minst ett barn klättrande över min allt mer utarmade kropp.

Jag vet inte exakt när det hände, det kan ha varit när tvååringen ställde sig upp på stolen vid matbordet en dag och kissade i skålen med kokta ärter som jag liksom fick nog och kände att jag måste komma ut från det här hemmet (läs, dårhuset) en stund.

Jag joggade runt kvarteret. Träningstid kändes som legitim bortavaro från familjen för en liten mamma. Nästa dag joggade jag lite längre. Inget hade kollapsat när jag var borta. Pappan hade kontroll. Jag fick ett gymkort av min syster på Friskis. Barnen växte, jag växte. Jag började med kettlebells. Kettlebellsinstruktören introducerade skivstång. Kettlebellinstruktören var faktiskt bindgalen för han hade följt en blogg om något som hette CrossFit från USA. Vi gjorde alla benchmarkwoddar han kunde på raken, utan vila, i 90 minuter. Även om jag på den tiden la en gedigen grund till kommande diskbråck ångrar jag inte en minut av den perioden. Det var som att föda barn varje lördag. Och så har det rullat på. Jag är 10 år äldre och klokare nu. Jag staplar inte tunga träningspass på varandra, men jag vet att jag kan och det räcker långt. Eftersom anledningen till att träna är att kunna rädda sin avkomma ur ett brinnande hus var mitt mål länge att kunna frivända ätteläggens gemensamma kroppsvikt. De har för länge sedan vuxit förbi mitt träningsmål men jag marklyfter min make lätt som en plätt och kan nog knäböja sönerna om det behövs. Att vara en tränande människa har inte bara förändrat mig fysiskt utan framförallt psykiskt. Att veta att man är till hjälp när en bil kört i diket. Att kunna gå in i ett rum medveten om sin kroppshållning. Att inte stå som ett dött kött och hänga i svanken. Att inte kunna låta bli att göra pullups i det gula röret på tunnelbanan. Jag undrar ofta vad som hade hänt med mig om jag inte hade rusat ut ur hemmet och tagit tag i den där rastlösheten i sinnet och, först långsamt och sedan i ett rasande tempo, byggt upp den här kroppen. Kanske hade jag fortfarande jobbat som intendent på ett galleri och feströkt på vernissagefesterna och druckit för mycket vin. Antagligen.

Jag är 39 år och undrar ibland hur det skulle vara att göra den optimala SöS-wodden nu, med den här välservade maskinen, men sedan tänker jag på Molly Mus och ser på mina stora fantastiska barn som aldrig kissar på maten längre och tänker att jag kör Fran istället.

Sist men inte minst. För mig är träningen en befrielse från att vara svag. Jag hade det här i mig hela livet. Jag visste bara inte om det. Så är det för många kvinnor och det är synd tycker jag.

FullSizeRender

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *