3 december, 2015 Elin Bjärkstedt

Vi måste prata om det.

Vi måste prata om balans. Om att tro att man ska kunna stå på händer när man inte ens kan stå upprätt på sina fötter.

Vi backar ett år ganska precis. Jag hade ont i kroppen, träningen fungerade inte, jag sov dåligt, oroade mig, snäste på min familj, hatade höga ljud och starkt ljus. Jag hade mycket ont i ryggen. Jag jobbade i träningsbranschen då som nu och predikade balans i tränings- och arbetslivet.

Jag gick till min franska husläkare med en knöl i bröstet. Hade skjutit på det länge men oroade mig tillslut nog för att ta tag idet. Jag slet av mig min sporttopp och fick min remiss till mammografin. När det var överstökat tittade min franska husläkare på mig och sa (läs in brytningen) “Och vad var det mer?” Jag öppnade munnen och tänkte svara “Det är bra så, tack” Men ut kom inga ord, bara gråt. Snorgråt. Som Helena Bergström i någon änglagårdfilm. Det var inget stolt ögonblick.

Det blev remiss till stressterapeuten också och bara någon vecka senare hade jag sagt upp mig från jobbet. Det var svårt. Jag var chef, kände ansvar, älskade min organisation, men jag var också pressad, utsliten och klämd mellan budget och viljor. Så fort jag lämnat över till min efterträdare blev jag sjukskriven. Jag sov och åt och sov och grät.

Under året som gått har jag byggt upp min egen verksamhet igen efter åren som chef, jag har rest, tagit igen tid med mina barn, tagit upp bloggandet och startat logout. Mitt arbetsliv blomstrar. Träningen fungerar sakta bättre och bättre. Min man tycker jag är rätt kul att leva med.  Och när jag vänder mig om  och ser på den 37 åriga kvinnan som sitter med en ofarlig knöl i bröstet och snorgråter hos Mr Frankrike tänker jag “hur kunde det bli så?” Och det kan man fundera på, men en sak stör mig mest av allt: Jag jobbar med träning. Jag tränar mycket. Och jag tränade mycket då, men utan resultat. Hur kunde jag tro att jag skulle träna mer och hårdare? Hur kunde jag tro att jag skulle stå på händer när jag inte kunde stå på fötterna?

Det är så jäkla tråkigt att prata om balans. jag är punk och gillar extrema situationer och stämningar. Jag får krupp av yoga och vill ha kickar. Men man kan inte kicka på jobbet, hemma och i träningen samtidigt.

Nu kommer de till mig, kvinnorna och männen och vill att jag ska hjälpa dom att nå sina mål. Det tar mig tre minuter blankt att identifiera dem som är som jag är, och jag säger att de ska ta långa promenader och göra luft i almanackan och krama sina barn regelbundet. Jag är världens sämsta försäljare av mina pt-tjänster. Jag tycker folk behöver mer chill och färre burpees överlag.

De senaste månaderna har jag känt mig så stark och återställd. Jag har dragit hem flera spännande uppdrag, utökat min pt-verksamhet och gjort logouter. Jag har umgåtts med vänner och tränat… och så i tisdags… Muskelvärken som inte har med träningsvärk att göra. Tröttheten som gör det nästan omöjligt att hålla ögonen öppna på tunnelbanan, tappade ord och grötig hjärna. Och vet ni vad jag gör: jag bokar av det som inte måste göras. Jag halverar träningen och håller stilen. För I ain’t going down that road again.

Och det behöver inte du heller göra. Låt träning och motion vara något som berikar ditt liv. Använd det som en temperaturmätare på hur du mår. Sluta pressa hårdare när det tar emot.  Att Lyssna på kroppen är världens svåraste råd att följa, för när man tappat greppet är man avskuren vid halsen, men försök ändå. Att böja dubbla kroppsvikten igen är ett långsiktigt mål och om jag sköter mig har jag hela livet framför mig. Om jag sköter om mig.

12319432_10153840822912642_1271475492_n

Puss och god natt!

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Comments (18)

  1. Emma Lindroth Steinwall

    Mycket bra skrivet! Och mycket klokt reflekterat. Det blev många tankar att ta med sig. Ha en fin helg! /Emma

  2. Lina

    Så klokt! Vill göra som dig men törs inte, har varit hemma för utmattningssymptom en gång när jag var 28, en gång till när jag var 34 men då bara på deltid. Nu börjar sömn, nacke mm krångla igen, känner hur jobbet hopar sig men jag törs inte göra något. Rädd att det ska bli precis likadant på nästa ställe o då är det mig det är fel på, inte jobbet… Rädsla att känns sig misslyckad … Men jag blir så lycklig ändå av att andra gör detta

    • elin

      Hej Lina.
      Tack för ditt fina meddelande. Att skicka virtuella styrkekramar hjälper tyvärr inte, så mitt tips är att gå till vårdcentralen och få en remiss till en terapeut. Då kan man få hjälp att skilja på sin person och på sin stress. Jag vet att skuld ligger så nära till hands, och skulden i sig blir en källa till stress. Men skuld hittar man på i hjärnan – Den finns inte. Lycka till.

  3. vad otroligt bra skrivet, och viktigt ämne att ta upp i en vardag där jag tror många känner igen sig mer eller mindre. Bern there done that… Idag är jag tacksam för den lärdomen. Precis som dig är jag en dålig försäljare av mina pt-tjänster men enormt uppskattad för min syn på träningen och att den är EN del av livet. Detta är viktigt att ha i åtanke när planeringen görs för mina klienter. Din logout är jag väldigt sugen att hänga på vid tillfälle!!

  4. Åh, så viktigt ämne och som jag tyvärr känner igen mig alldeles för mycket i. Med en utmattning i bagaget kanske man aldrig blir “återställd”, så man får lära sig att hitta strategier. Något som funkar och gör att man håller på sikt. Det är det enda som egentligen spelar roll.

  5. Mela

    Det går att lära gamla punkare yoga. så härligt att du gjorde det, vågade, prioriterade.

  6. Kia

    Själv sprang jag runt i ekorrhjulet och till sist gick det så fort att jag föll ur. Diagnos hjärnstress. Under min långa terapi var det ett uttryck som fastnade i mitt medvetande: Patrik Sjöberg hoppade 2,42 för nästan 30 år sedan, ingen tror att han kan göra om det idag. Vad får dig att tro att du ska orka lika mycket nu som du gjorde för 30 år sedan? Vi måste tillåta oss själva att inte orka allt.

  7. Ojdå. När jag läser stycket där du beskriver dig för ett år sen – där är jag. Eller, där var jag för ett år sen, sen blev det lite bättre men inte bra.
    Tack för tankeställaren. Jag är visserligen väldigt medveten om att jag väl ligger på gränsen, men det är lätt att skjuta upp att på allvar ta tag i situationen när det ju ändå fungerar som det är nu. Jag går upp, jag går till jobbet, jag klarar av det mesta – men tack för insikten om att jag nog ligger ruggigt nära kanten.

  8. Emma A

    Tack Elin. Det var precis vad jag behövde läsa just nu. Herregud så en håller på egentligen… Du är klok 🙂

  9. Väldigt bra och viktigt skrivet.
    Hat man en gång hamnat snett på något viss är risken högre att man hamnar för igen om man inte ser upp.
    Starkt av dig att skriva om det, det behövs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *