22 september, 2015 Elin Bjärkstedt

En bokmal som spårat ur?

Den åttonde dagen utan ordentlig träning och jag börjar fundera på

1) om jag är en bra mamma

2) Om jag borde byta jobb

3) Om pengarna räcker över månadsskiftet

4) Meningen med livet?

Så här var det. Jag vaknade tisdag för en vecka sedan med en rejäl förkylning och blev hemma några dagar. Sedan var det uppladdning för helgens logoutresa (fantastisk historia, men det är ett annat blogginlägg. I brist på det kan du läsa en deltagares betraktelse här…) och sedan var det själva helgjobbet på Svartsö  och sedan hem till maken som pluggar och jobbar 150% och fotbollsträning och barn som varit hos farmor och farfar i helgen och en jobbmiddag inför ett projekt (fortfarande i tränarkläderna från fotbollen) och idag var det en sådan lång lista med admin som behövdes göras i de båda företagen jag driver och väldigt många saker som behövde införskaffas till de växande barnen. Upptäckte  i morse att de inte hade några vettiga gympakläder över huvud taget. Alla utegympabrallor slutade mitt på vaden och Knoll såg ut som en sådan där seriefigur på en öde ö, med rufsigt hår och slitna kläder -minus skägg. Skönt det där med skägget för han är bara 11 år. Och mitt i allt ringde mormor och ville bjuda på lunch på Gunarssons konditori.

Man säger inte nej till en 93 årig kvinna för att man vill träna. Där går gränsen.

bild-9

Det blev en mysig stund och jag fiskade upp några joggingbrallor från HM på vägen hem efteråt. Sedan var det kvällskunder och jag gick där och kände mig fejk. Visserligen gjorde jag ett pass med Emelie och Rikard igår. (Ska du göra ett pass på en vecka så gör det med Sveriges CrossFitelit. Eller inte…) Men formen är helt ur led efter förkylning och sömnbrist.

Och då händer det alltid. Jag börjar fundera på om jag är en fejk. Om jag egentligen inte är en tränande människa. Om jag bara har hittat på? Om jag egentligen är lat.

Så här: Min mamma har alltid trott att hon är en tjockis. Hon fick höra när hon var liten att hon var “knubbig” och lite väl glad i mat och glass. Nu har hon gått ner i vikt och minus 8 kg är mycket på den korta kroppen. Hon rör sig lätt och har inte ont i höften längre, och artrosen är bättre och en dag för inte så länge sedan sa jag till henne. “jag tror inte du är en knubbis. Att du aldrig varit det egentligen.” Och hon tittade på mig helt lugn och sa: Så är det kanske.

Tänk om jag aldrig varit en sportis? Tänk om jag är en lat bokmal som spårat ur?

I morgon får vi se om vi kan få rätsida på den här.

En sak vet jag. Utan fysisk ansträngning får jag existentiell ångest (se punkt 1-4) men det är ju en bra sak om man är en lat tänkande bokmal.

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *