31 juli, 2015 Elin Bjärkstedt

En liten sorg

… Sorg är ett stort ord, men jag kommer inte på ett enda som skulle passa bättre på känslan. Den har tydligare uttryck också, fysiskt påtagliga, det vill säga smärta. Jag är liksom av på mitten.

Hur har jag inte jobbat för att få ordning på den här ryggen? Det har varit otaliga läkare och terapeuter, skött min rehab och prehab, lyssnat på kroppen. Jag har starka ben, starka armar, en stark mage, stark transversus. Jag kan knipa  bäckenbotten som ett proffs och jag kan aktivera mina baksidor. Jag har trimmat mina diagonala rörelser och lärt mig vicka på Höfterna. Men. Jag har en svag rygg. En platt och förstörd disk.

igår gjorde jag en wod i min ensamhet, med sprinter och shouldertap och 2 x 30 obrutna pistols. Jag tänkte: hoppas pistols kommer på Pennybridge för jag är stabil i pistoler. I morse kände jag obehaget och på väg till bussen högg det till. Inget felsteg, ingen tokig rörelse. Bara en liten jävla disk som är en slapptask och inte gör sitt jobb. Som inte gillade pistols uppenbarligen.

Smärtan har en färg och en form. Den är som ett vattenpöl med  orangegul kärna och blodröda kanter. Knivhugg.

Oftast är den blå och mer som tandvärk. Tandvärken står jag ut med.

Min familj som tycker att jag borde göra något viktigare av min tid än att träna får vatten på sin kvarn. Medan sjukgymnasten säger att jag aldrig får sluta belasta mig. Allt jag vill är att känna mig stark och lita på att jag kan hjälpa till när en bil kört ner i diket, en soffa ska lyftas eller ett barn ska räddas.

Glappet mellan viljan och och varat stryper min glädje när jag ena dagen Frontböjer 65 kilo i stabila femmor och andra dagen inte kan sätta på mig strumporna. Eller tvärt om, när jag ena dagen rullar ur sängen och andra cleanar min kroppsvikt upprepade gånger.

Att inte kunna lita på sin kropp. Att vara rädd för hugget hämmar. Rörelsen blir klumpig.

Tvivla. Inte kunna följa progressionen. Att fundera på att ge upp. Att vara rädd för att låta gnällig. Att behöva försvara sig inför människor som man älskar men som inte förstår ens drivkraft. Att förstå att andra har det värre. Att ha ont. Att inte kunna utmana benen. Inte kunna jogga ens. Att ibland vilja ge upp och skaffa sig ett nytt jobb. På kontor.

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Comments (10)

  1. Hanna

    Inte för att det hjälper dig det minsta men, jag förstår Exakt vad du pratar om och känner…… J…a skit för Din skull!!

  2. Mikael

    Tråkigt att höra! Hoppas att det vänder fortare än kvickt och att du får känna dig hel igen. Det är ett jävla gissel när kroppen krånglar.

  3. Mia

    Känner igen mig precis, bröt ryggen och stelopererades -93, är också stark i alla delar separat, men ryggen bråkar till och från… Bara att slita på gissar jag :/, men rekommenderar inte kontorsjobb, det blir man bara sämre av ;). Många läkare har sagt åt mig att sluta rida, men jag väljer att lyssna på de som säger att det är bra, det får ju mig att må bra i själen och det gör mycket för det allmänna måendet. Så fortsätt med det som får dig att må bra i själen. Sen blir man ju sämre utan muskelkorsetten, så det verkar ju dumt att sluta träna.
    Kram

    • elin

      Det verkar jättedumt att sluta träna 😉 Och kontorsjobb verkar ju dumt det med. Härligt och inspirerande att du fortsätter rida. Man orkar ju inte undvika livet och för en del är hästar och skivstänger uppenbarligen en del av livet. <3

  4. Mela

    Men åh Elin, shit vad jävla värdelöst, och SOM jag förstår och vet exakt hur det är. Orättvist är det också!

  5. Lina

    Usch då. Pepp och kramar en masse! Och en hälsning med hopp om bättring till din disk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *