9 april, 2015 Elin Bjärkstedt

Keep it real (men gärna astungt)

unnamed

Har varit ute i världen…eller, ja, i Upsala hos Martin. Men eftersom våra samtal får världen att gro och växa känns det som om man har varit på resa. Men innan vi pratade och pratade och pratade var jag med på klass och puttade lite släde. Sedan sov jag kvar hos Martin och Linda och på morgonen fick jag användning för mina putta-släde-skills när bilen pajade och jag fick putta den tillbaka till parkeringen.

unnamed-5

Var hos Aronsson och styrde upp gluttarna lite. Trodde jag hade känningar från min platta disk men det visade sig vara en spänd tensor farsia late. Fick en omgång som jag andades igenom som om det var ett krystningsarbete. Komplett med ett förmaningstal om att sköta aktiveringen. Det blir nog bra det där.

Och idag har jag haft flera kunder och personalmöte på Solid och backat lite i styrkeprogrammeringen för att hålla formen. Alltså, jag är så nöjd med mitt träningsliv just nu för att jag känner mig på rätt spår.  Den här veckan har det varit debattartiklar om att intensiv träning är farligt för hjärtat och träningshatarna får sina fiskar varma. Har tänkt så mycket på det här med vårt prestationssamhälle senaste åren och varit med om när CF gått från något obskyrt till mainstream. Man kan vrida och vända på de här frågorna, och jag tycker att att det är relevant och intressant. Och mitt i debatten hamnar jag i det egna glappet mellan viljat och varat. Det ständiga glappet mellan viljan och varat. Och att faktiskt komma till ro med vem man är och varför man håller på.

Om man ser träning som en metafor för livet, eller gymmet som ett laboratorium där vår existens kokas ner till balans och prestation (labbet är Martins tankekrumelur) så hamnar vi till sist i den skenbart enkla sanningen att man bara kan jämföra sig med sig själv. Och då handlar din eventuella prestationångest tillslut bara om hur du mår i övriga livet. Så länge du inte är elitidrottare – då råder andra kriterier. Och det är väl här det blivit lite tokigt i vår samtid. För med handen på hjärtat, hur många känner du som tränar? Och hur många av dom lever, försörjer sig på att träna och tävla? Inte så många va?

Jag är så glad att jag omger mig med smarta nyanserade tränande människor. Jag är så glad över att jag har träning som en ventil, som en plats att utvecklas på psykiskt och fysiskt, jag är faktiskt tacksam (snart instagrammar jag väll en chiagröt också!) över att jag får simma i glappet mellan viljan och varat utan prestationsångest. Mest av allt är jag glad över att möta mina kunder och se deras framsteg och bakslag och få vara en del av att världen kan växa genom övning och utveckling. Idag avslutade jag min pt-grupp med tre fantastiska kvinnor. Morsor som marklyfte skiten ur sig med mycket god form innan de gick för att äta hamburgare. Det var sista gången på deras “bli trygg att gå på vilket jävla gym som helst-kurs” och jag fick hårblommor och presenter. Men den största vinsten av att ha fått jobba med dem har varit glädjen i alla utmaningar jag utsatt dom för. Och att de förstått att högintesiv och/eller tung styrketräning är inte farligt. Men att prestationsångest kan vara det.

Och jo, jag kommer ramla tillbaka in i tvivel och otillräcklighet. Eftersom träning är en metafor för livet.

Förövrigt äter familjen bara RAW food. (räknas varma mackor i våffeljärnet som rawfood?) Eftersom spisen och ugnen är trasig sedan en vecka. Det är inget för mig eller för växande barn kan jag säga.

unnamed-1

 

 

 

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Comments (4)

    • elin

      Ni är underbara Katta och Sofia (och Märta!)
      Charlotta <3 Det är svårt med en däringa balansen. Men vi får jobba på den – Ständigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *