6 januari, 2015 Elin Bjärkstedt

Man måste alltid jämföra.

….Eller? Det där är en tricky question. Visst behöver vi jämföra oss och bli inspirerade  och ha målsättningar. Men man får inte hamna i jämförelsefällan och läsa facebookuppdateringar om personliga rekord och se instagram-jävla-maträtter och färskpressade joser medan man själv slevar havregrynsgröt med för mycket lingonsylt och  inte är så träningssugen.

Det är lätt att tappa greppet om verkligheten.

Jag tränar på samma ställe som, och känner till viss del, några av Sveriges starkaste kvinnor. Så jag jämför mig med dem. Men för att det ska bli roligt har jag valt lite andra lyft. Så här:

Jag ska böja Patrica Strenius snatch nu. Men innan året är slut vill jag böja lika mycket som Emelie Smidings bänkpresspers (och mitt gamla böj-pr)

Igår persade Patricia i Snatch (jag såg det på facebook- fast jag var i lokalen på Solid när det hände. Utan att märka det. Höll väll klass eller stod på händer eller drack kaffe…Det säger något i sig, om sociala medier och all information vi får från dem.)

Så idag travade jag ner till fitness 24 på en rast i mitt skrivande och jobbade upp till 83 i böj. De där 83 kilona gör mig väldigt glad av två anledningar. Den första anledningen är att just den att det räcker föra att göra mig glad. För några månader sedan var jag inte nöjd med livet och inte med träningen och minst av alltmer mig själv. Dessutom var jag inte bara missnöjd- jag var rädd också, rädd för att böja eftersom jag haft så mycket ont i ryggen. Men under några månader nu har jag jobbat med inre magmusklerna, med andningen och med livet och så. Jag är glad igen och har frontböjt duktigt och idag vågade jag maxa i bakböj.

Den andra saken som gör mig glad är känslan av att det finns mer att ge. Det var en mental spärr som släppte. Seger över tre diskbråck och smärta. För första gången känns det på riktigt som jag har en chans att bli vrålstark igen. Om jag jobbar på, om jag inte i negativ bemärkelse jämför mig med Sveriges tyngdlyftnings- och crossfitelit utan glädjs över att vara i ett sammanhang med fantastiska människor som inspirerar.

Och så kan man jämföra med folk på tunnelbanan i ens egen ålder. Man kan tänka att man lyfter 1,5 av sin kroppsvikt och att det faktiskt är bra nog just nu.

Random kille som hjälpte mig. Vi delade ett moment.

unnamed

2015 är året när jag kommer ikapp mig, min familj och träningen igen.

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Comment (1)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *