27 maj, 2014 Elin Bjärkstedt

Hörru, vi måste prata…

…om det här med att jag kallar mig feminist. Vad har det i en träningsblogg att göra tänker du. Ganska mycket faktiskt, tänker jag.

Vi jobbar med kroppar här och det är ju i själva kroppen könet sitter. Åhåååå vad jobbig och äcklig hon är, tänker du. Du kanske är en gubbstrutt från, säg, Dalarna. Du kan också vara en kvinna från Västerås som ABSOLUT inte är feminist. Och verkligen rakar dig under armarna. Vad vet jag.

Vi måste klara ut några saker här. Jag är feminist och det är ingenting jag bara har börjat kalla mig för att jag vill reta upp dig, eller för att jag tror att det är ballt. Jag har blivit det utifrån en erfarenhet av att vara kvinna och sedan har de erfarenheterna visat sig ha stöd i forskning. Jag delar den erfarenheten med massor av människor och några, ganska många av oss, har konstaterat att vi har en hel del att förlora på att vara kvinnor. Vi får sämre lön till exempel. Vi blir ofta sexualiserade i situationer som inte har med sex att göra. Till exempel när vi tränar. Eller när vi hänger över ett bord. Eller äter en banan på tunnelbanan. Det värsta med den platta debatten som pågår är att den är så antiintellektuell. Den går in på personnivå

Gubbstrutt / Västeråskvinna: – Hur kan du kalla dig feminist som rakar dig under armarna?

Elin: – Jag visste inte att min politiska ståndpunkt satt i kroppsbehåringen?!

G/VK: – Men vadå? Du flirtar ju också?!

E: – Eee ja, jag gillar människor?

G/VK: – Men du är ju chef, du har ju makt fast du är kvinna?

E: – Ja. Fast jag är kvinna.

Att jag är feminist gör inte mig till en aggressiv manshatare. Det gör mig till en människa som har tänkt en del på att samhället har en ojämlikhet inbyggt i språket, i resursfördelning, i status och i ekonomi. Jag ser inte mig som ett OFFER.

G/VK: – Ni kvinnor borde inte gnälla på varandra. Kvinnor bara tjafsar och är avundsjuka på varandra.

E: – Nej, vi är inte avundsjuka på varandra. Över 50% av mina vänner är kvinnor. Ibland kan man ju önska att man hade lika långa snygga ben som nån tjej tillexempel. Men det påverkar inte min feminism.

Och ja, jag jobbar i träningsvärlden. Med kroppar. Och jag ser hur män är fångade i bilden av manlighet och hur kvinnor är fångade i bilden av hur kvinnor ska vara. CrossFit tänjer lite på de gränserna. Biffiga kvinnor är normalt hos oss. Och mäns kroppar kan se lite olika ut i vår värld. Snälla- låt oss förvalta det vi har. Låt oss se fler bilder i instagramflödet där kvinnor är allvarliga och tränar hårt. Där män är glada och ler intagande mot kameran. Låt oss vara som vi är, utan att vara rädda för att inte duga i rollen. För ibland har jag en känsla att just därför att vi har något hos oss som sätter den gamla ordningen (allvarlig man med kostym/träningsoverall/bart bröst och smal powerwalkande kvinna som ler) ur spel så försöker vi hålla den där skillnaden på andra sätt. Genom att fota squatrumpor i thigta små shorts och killar utan tröjor med allvarliga blickar. Så att det inte ska råda något tvivel om att “allt är i sin vanliga ordning” och inte att det pågick något slags förändring här. Mot ett mer jämlikt träningsklimat.

Igår fick jag en film av en man som framställs som en CF kvinna. Först tyckte jag den var ganska kul. Lite huvudet på spiken, men efter ett tag blev jag illa berörd. Kvinnor som tränar hårt måste jonglera kvinnligheten. Mannens parodi blir till ytterligare ett hån. Fan också- att det ska vara så svårt att bara vara människa!

G/VK: – Men DU har ju små shorts ibland?

E: – Du har ju inte fattat någonting!!!!

pat-robertson-pat-robertson-feminism-encourages-women-to-leave-their

 

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *