28 februari, 2014 Elin Bjärkstedt

sorgsen

Barnen åkte med farmor och farfar till Kungsberget i morse, i morgon eftermiddag tar jag tåget till dom. Det gjorde en barnfri kväll i stan, bio och burgare, men först lite träning. Testveckan fortsätter. Idag med max i frontsquat. Jag har ju knappt böjt något alls sedan sista dickbråcksvändan i augusti. Jag  brukade älska att böja, samla den där totalkraften från tårna ända upp i käkarna och känna mig fantastisk.

Den här testveckan- minus eller kvar på samma, ingen progression någonstans. Flytten och jobbet har verkligen tagit ut sin rätt. Det var väntat men är ändå tråkigt. Som att trampa vatten. Såg ändå fram emot att få frontböja. Det är inte backsquat, men det är i alla fall böj!  Kändes lätt och liksom vant i uppvärmningen, men sedan hände något när jag kom upp på 70 kg. Kroppen blev rädd. Det var läskigt, som om kroppsminnet kopplade på att det var här du gjorde dig illa. Var försiktig! Kroppen mindes före mig och jag blev helt skakig och rädd. så närjag gick på 75 var jag redan inställd på att släppa vikten, gav det inte en chans. 15 kilo under mitt gamla max började jag gråta. Det kom helt oväntat. Kände mig som en idiot som stod på lyftarplattis med tårarna rinnande.  Jag vill inte ligga där som en märla igen, men jag vill våga lyfta.

Torkade diskret tårarna, tog en snus och gjorde de där jävla tråkiga bulgarian split squaten. Sedan rodde jag 1 km kräkfort och avslutade med burpees till 6 minuter hade gått från roddstart. Känner mig sorgsen.

About the Author

Elin Bjärkstedt läs mer om mig på wwww.personligaretraning.se

Comment (1)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *