Sista-minutenpaniken

…ni som läst sista delen i roddutmaningen i senaste numret av STARK magasin vet hur jag funkar: ju längre ifrån utmaningen jag är desto mer övertygad om att jag har allt under kontroll. Känner tillförsikt och glädje- övertygad om att jag duger. 

Och när det är en vecka kvar innan jag ska tävla på fuckin Stockholm Stadion kommer jag liksom plötsligt på att jag inte kan gå på händer. Fan.

Jag har alltid tyckt att cirkuskonsterna är en dålig idé att blanda samman med CrossFit. När Zombisarna kommer tror jag inte handgång kommer att göra mig till en överlevare. Jag vill kunna kasta, dra och springa. Häva mig upp och flytta något tungt. Farmers walka det nödvändiga vattnet hela vägen. Typ. Det sista jag kommer att tänka på i krisen är: hmm, undra om jag kan ta mig till den där lyktstolpen upp och ner?

Ägnade 90 minuter åt att övertyga min 39 åriga kropp om att det var nödvändigt att vända och förflytta sig med nacken dödligt nära golvet i en ostadig position på mjukmatta. 

Rikard knöt upp mig i taket. På slutet gick (ok, paniksvajade) jag två meter utan lyftkran. Idag har jag ont i hela överkroppen. Om en vecka kommer jag bryta nacken inför publik. Kalla mig inte fegis. Vad som helst men inte fegis.

Crossfit-kollo

Är på älskade torpet Putten. Har varit här mindre i sommar än jag brukar, men redan i början på semestern bestämde jag med Amandas barn att vi skulle åka hit efter att Amanda tävlat klart i USA. Så nu är vi här och har CrossFit-kollo för de vuxna, och allmänt häng för barnen. Vi eldar i spisen, för det är kallt, lagar god mat och hoppar studsmatta. I förmiddags sprang jag 6 km-slingan och kände mig stark och härlig- trots motvind.

Och på eftermiddagen åkte vi in till CrossFit Norrtälje och tränade lite. Vill ha semester jämt men börjar tänka på hösten så smått. Har beställt en olympisk stång till Clarion där jag ska fortsätta ta emot kunder i höst och ser fram emot utegrupp i Vitan. Och så längtar jag efter att träffa Elin-Pelin och sätta igång med nästa fas i logout.

Men det är något med det här att vara intensivt med Knoll och Tott så som jag varit en period- att få vara något mer än en logistikchef och tjatmorsa. Man brukar säga ”om jag bara får träna så blir jag en bättre mamma”. För mig är det tvärt om. ”Får jag vara med mina barn blir jag bättre på att träna utan dåligt samvete och skuld”.

Balans, bitches. Det är vad vi behöver!

Ungar som gullar och hänger runt= bra träning för glada mammor.

Stärkande och hälsosamt i fjällen…

…är i Åre med sönerna. Njuter av att de verkar gilla att gå i bergen. Igår gick vi upp för skutan -hela vägen och vi hade det fantastiskt. Tott var som en bergsget de svåra sista 800m och ärligt talat trodde jag aldrig att de skulle palla, mina stadsongar. Men de njöt. ”Jag har  alltid velat dricka vatten direkt i bäcken”. Det hade jag ingen aning om. Idag skjutsade svärfar oss till Vålådalen 5 mil bort och vi gick lite där med. Nu planerar vi jämtlandstriangeln till nästa sommar. Jag har varit mån om att inte pressa dom, man går bara om man vill och man får hur många kakor som helst. Bara jag ger dom något att bygga vidare på. Speciellt Knoll verkar digga själva gåendet. Ibland lyssnar vi på hårdrock när vi går. Och idag träffade vi en ren på fjället. 


Har även gjort några pass på CrossFit Åre. Trevligt. Vill egentligen träna mer men får anpassa mig efter situationen från dag till dag. Calle är kvar i stan och jobbar. 

Rörig rörlighet

Det här att jag alltid varit så rörlig- det har jag åkt snålskjuts på. Fuskat med uppvärmningar, struntat i stretchen. Fejkrullat på foamrollers… Men som 39 åring kom det som en käftsmällsboomerang  tillbaka på mig. Stapplar omkring med trådhårda morgonmuskler och ett säte thight som fan- och inte på det bra viset. 

Sitter på morgontåg på väg till Åre med sönerna och en sur ländrygg. Men matsäcken är episk!

Dubbelpass

Intervaller och burpees på Stadion med Madelinn, hade fullt upp med att hänga med henne trots att hon varit i USA och enligt egen utsago  ”blivit så jävla bra på att göra ingenting”.

Jag är så dålig på att syresätta mig. Rättelse: jag uppfattar min kropp som inte helt mottaglig för att öka syreupptagningsförmågan. Man ska inte prata skit om sig själv. Men jag har verkligen sprungit mycket och rott på sista tiden men känner inte att det lossnar. Trist. Det är den här grejen med min näsa (att jag inte Kan andas genom den som normalt fölk.)

Efter intervallerna åkte jag till Solid och gullade med Rikard. Drack kaffe på konserthustrappan- eller kyrkan, som han kallar den. När det var överstökat gick jag ner och körde clean och jerk.

Jag cleanar 60 kg utan problem. Det är 110% av min kroppsvikt. Ändå räcker det ingenstans i tävlingssammanhang. Det här att vara glad över det man kan utan ständig jämförelse. Svårt.

Är alltid försiktig eftersom min rygg är som den är. Ibland önskar jag att jag var mer orädd. Körde otm på 55 kg.

Något knakade till i ländryggen och liksom släppte ett lyft. Som en naprapatbehandling och träning i ett. 😄