26 november, 2014 stark

Mer än ett lopp

Åt ena hållet går-småspringer-trippar löpsugna och löpklädda loppdeltagare. Mot uppvärmning, mot scenen, mot Norra Länken. Åt andra hållet går nyss avstigna från färjetrafiken, ostadigt med lätta väskor, kanske med ett flak öl ovanpå. Platsen för den totala krocken i lördagsmys är Frihamnen i Stockholm.

Det är slutet av november och aningen kallt för löpning. Eller i alla fall för att hänga utanför en färjeterminal i tights. Drygt 42 000 personer ska ner i tunneln. De är alla först på plats.

Lopp är intressant. Här hittas till synes hyfs rutinerade löpare, flera stycken, som värmer upp med sprintintervaller en och en halv timme innan första start. Lätt övertända, ivriga. Betydligt mer ovanlig är löpklädda killen som köper aioli på burk på lokala ICA-butiken timmen innan start. Eller några estländare med för lite sömn i kroppen, nyligen anlända med färjan, som får för sig att väskinlämningen är till för dem innan de gör stan – som en service till färjetrafikanterna.

tunnel3

Tio minuter mellan starterna är inte mycket. Som boskap genom fållor går vi som blivit tilldelade samma färg på armbandet. Axel mot axel mellan kravallstaket, över tillfälliga broar, upp och nerför ramper i stål. En kort uppvärmning senare är vi iväg. Axelkontakten byts mot att hitta sitt spår: välja, runda, väja. Nerför, in i tunneln. Tusentals guppande jackor i neon. Och tusentals sulor i gummi som gör mindre ljud än man kan tänka sig, naken betonginramning till trots. Ljudet är lugnande, nästan sövande, men med puls. Tunneln lever.

I bil kommer du inte att tänka på det, men tunneln har sina med och motlut. Dessa känns. Det har snackats på nyheterna om konsten som tunneln smyckats med och sedan har även arrangörerna bidragit med sitt. Vi springer genom vinter med konstsnö och granar, förbi en manskör modell större, förbi band, gitarrer, trummor. Genom en lasershow och ett gäng DJ-bås. Underhållningen bryter tunnelseendet, det är mer glädje än tävling. Lugn löpning med samma mål, tio asfalterade kilometer.

TunnelRun var inget maraton, ingen ultradistans. Det var löpning helt utan hinder och ingen direkt terräng eller naturupplevelse. Men det var ändå extremt. Fantastiskt bra arrangerat av Lidingöloppet, helt utan barnsjukdomar. Hur man lyckas med det övergår mitt förstånd. Att få 42 000 personer att springa åt samma håll under några få timmar är en bedrift. Satt i perspektiv – det är fler än som bor i Falun och snäppet färre än antalet invånare i Luleå som alla ska funka tillsammans just här och nu, i och strax utanför en tunnel. Och som gör det.

tunnel1

Samtidigt som 42 000 personer kan tyckas många – sett över tid är det bara dessa som upplevde TunnelRun. Någonsin, för sedan kom bilarna, truckarna, utryckningarna. Ett once in a lifetime-lopp, genom nybyggda Norra Länken, som våra barn och barnbarn kommer köra genom, kanske med sina föräldrar eller generationen dessförinnan – du och jag – i baksätet: ”här sprang jag, ska du veta. Det var tider det.”

Tomas Borgå
Chefredaktör STARK Magasin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *