16 oktober, 2013 stark

Att utmana det omöjliga

Vem som helst kan ta sig upp för Kebnekaises dryga 2000 meter, kan tyckas. Men relativt få gör det. Och ännu färre förstår att du måste kolla var du sätter fötterna hela tiden, att det är jobbig terräng. Aron Anderson är inte vem som helst – han nådde toppen den 1 augusti 2013. Dessutom är han rullstolsbunden. Och the inside story från klättringen börjar med att Aron bestiger ett trapphus på Östermalm i Stockolm.

P1000658b

I filmen Matrix finns en scen där en pojke böjer en sked endast med sin vilja:

”Do not try to bend the spoon, that’s impossible. Instead try to realize the truth; there is no spoon!” I tusentals år har människan skrivit om mirakel, underliga historier om övernaturliga händelser och naturlagar som upphävts. Inte med våld, råstyrka eller kondition, utan med viljestyrka.

Det svåra i livet är inte att nå våra mål utan att veta vad målen egentligen är. Vi kämpar på i flera riktningar samtidigt och är sedan förvånade över att vi är halvbra på mycket istället för bäst på en enda sak. Aron Anderson fokuserar allt i en riktning när han satsar. Han har lärt sig att kämpa den hårda vägen. Har man en gång kämpat för sitt eget liv så vet man vad motivation och fokus innebär och man vet hur man kanaliserar sin energi och sin styrka.

När jag själv startade mina upptäcktsresor för 20 år sedan så visste jag inte hur man fokuserade på ett specifikt mål. Jag lade istället runt 30-40 procent av mitt fokus för att exempelvis paddla kajak från Stockholm till Afrika eller bestiga Mount McKinley i Alaska. Det var inte förrän många år senare, efter jag stått på toppen av Mount Everest, som jag började förstå hur viktigt det är med att fokususera allt, 100 procent, på en sak. Då blir resultatet så mycket bättre.

Sedan 2005 har jag jobbat som coach åt företagsledare samt föreläst om team, motivation och drömmar. Ofta får jag samtal från världens alla hörn från personer som vill intervjua mig eller samtala runt dessa ämnen. En dag ringde telefonen, en kille som hette Aron Anderson ville intervjua mig för ett specialarbete om motivation. Han ville intervjua mig om vägen från drömmen till målet och vi beslutade oss för att ses på en fika. Vad som redan där fick mig att reagera var att han trots sin sjukdom, som gjort honom rullstolsbunden, inte hade några synpunkter på att jag bodde tre trappor upp utan hiss.

– Ingen fara, jag kan krypa upp, sa Aron obekymrat.

Och upp kom han, hasande för trapporna med stolen i handen, med ett brett leende. Ja, om inte han själv anser sig vara handikappad så ska inte heller jag göra det. Han fick inga applåder eller ryggdunk för sin bestigning av trappan, det kändes som att han klarade sig bäst själv och att det var så han ville ha det. Efter någon timmes samtal om mina äventyr och mitt arbete med barn och miljö så insåg vi att många av våra utmaningar hade gemensamma nämnare. Det första var att mycket av det vi hade gjort hade många sagt aldrig skulle gå, av olika anledningar. Det andra var att vi båda såg möjligheter där andra såg hinder.

Vi bestämde oss för att samarbeta inför Arons OS-satsning i Rio 2016. Han kände att han behövde lite hjälp med inspiration och organisation runt de kommande åren och jag erbjöd mig att hjälpa till. När man talar om målbilder och vad som är möjligt så handlar det oftast om saker som man redan vet att man kan klara av. Drömmar som ligger utanför the Comfort Zone låter man helst vara i fred. Jag ville visa Aron att isberget är så mycket större än toppen man ser och att hans potential är starkare än vad han någonsin kunnat drömma om. Här föddes en idé: låt oss bestiga Sverige högsta berg! Att Aron sitter i rullstol verkade inte bekymra honom ett dugg – han frågade när vi kunde starta.

Sommaren närmade sig och att vi fick skynda oss för att hinna planera denna världens första bestigning av Kebnekaise av en rullstolsbunden. Mitt största frågetecken varhur lång tid det kan ta för en person att hasa, krypa, dra sig fram och hoppa på kryckor, 2000 stigande och svårframkomliga meter. Tar det en månad eller en vecka? Vem ska bära all utrustning? Ja, det sista var ganska enkelt; det fick bli jag. Vi hade allt mot oss förutom viljan. Viljan att lyckas fanns hos oss båda och att ge upp fanns inte på kartan, såvida ingen skadade sig förstås. Jag frågade min tjej Lina om hon ville hjälpa till, sen var expeditionen ett faktum.

– Hej, jag vill hyra stegjärn för isklättring, säger Aron. Expediten på Kebnekaise Fjällstation tittade suspekt på killen i rullstol som satt nedanför disken.

Jag skulle ge vad som helst för att veta vad killen tänkte på när han gav ett par stegjärn till killen i rullstolen. Personalen var mycket intresserad över våra förberedelser och tittade med stora ögon på när jag försökte resa mig med 45 kilo och rullstol på ryggen, med Aron stapplandes på kryckor bredvid. Lina hade själv säkert 15-20 kilo och nu började vandringen mot berget. Skakande huvuden och tveksamma blickar mötte oss när vi gick förbi första stationen, vidare upp för första backen. Längst med stigen började Aron få ordning på sin gång och jag insåg att detta kanske skulle gå trots allt. Oftast, på mina egna expeditioner, handlar det om att jag ska orka eller inte, nu låg detta i Arons händer. Pauserna blev mer frekventa ju högre upp vi kom och Arons insikt om vad vi höll på med tog nu form. Det här skulle inte bli en barnlek. Det här skulle ta tid. På eftermiddagen möttes vi av klättrare som var på väg ner från toppen och det var med stor förvåning, respekt och förundran som de tog emot oss på stigen upp till första kampen.

För fyra år sedan arrangerade jag en expedition med organisationen MinStoraDag där jag är ambassadör. Expeditionen gick ut på att ta en stor grupp sjuka barn från sjukhus runt hela landet till toppen av Sverige. Jag minns vilken glädje vi blev mottagna med från alla vi mötte på berget och denna glädje fick jag nu återuppleva med Aron uppför Västra Leden på Kebnekaise.

Forsarna blev något av det svåraste för oss att passera då våra packningar var tunga och Arons kryckor svåra att balansera på de hala stenarna. Vi fick arbeta i team under passagerna, ett fall kan innebära slutet på vårt toppförsök. Efter sex långa och slitsamma timmar kom vi slutligen fram till en liten sjö som låg vid den första stora backen. Känslan av att komma fram var obeskrivlig då vägen upp dit var lång och brant. Aron tittade upp mot den branta backen med tveksamma men bestämda ögon. Jag känner igen den där ”det spelar ingen roll om det verkar omöjligt, jag ska göra det ändå” – blicken. Rent mentalt var det inget snack om att Aron redan satt på toppen av Kebnekaise, men skulle han klara detta rent fysiskt? Jag gick själv på kryckor en längre tid på grund av frostskador efter en Himalayaexpedition 1997. Jag vet hur jäkla jobbigt det är och hur trött du blir i händer, axlar, armar. Och det bara på platt mark. Nu ska han dra sig uppför en brant sluttning fylld av lösa hala klippblock med grus på. Kan man tänka sig ett värre scenario för en rullstolsbunden?

I backspegeln var det nog tur att dag två var bestod av dimma, regn och grå himmel. Vi behövde en dags vila för att peppa oss inför toppförsöket. Enligt väderleksrapporten skulle regnet sluta på kvällen och solen komma fram vid 04:00, så det fick bli vårt riktmärke. Vi såg till att vara startklara 05:00, så vi kunde vi ta hela dagen och kvällen på oss för att nå toppen. Jag tittade mot toppen av kullen och pekade ut rutten innan vi sakta men säkert började balansera över klippblocken, mot den branta delen av berget. Aron visste att ett felsteg skulle resultera i helikopterräddning, så varje krycka måste vara helt säker innan kroppen svingade sig förbi mot nästa klippblock. Efter några timmar var vi uppe på första backen och min positivitet nådde oanade höjder – vi skulle klara det trots allt.

Lina gick tyst i täten med sin tunga ryggsäck och letade vatten bland stenarna. Vi hade sedan länge passerat det sista stället att få vatten, så nu handlade det om ren tur om vi skulle få hitta en källa mellan klippblocken. Vi behövde alla dricka kontinuerligt och då vi bara hade vatten för ett dygn fick vi vara sparsamma med det vi hade. Solen sken och luften var full av damm, men vi slapp mer regn. Väl uppe på toppen av första backen såg vi över dalen till nästa kulle och Aron insåg att detta var långt ifrån över. Det skulle bli en lång natt, men Aron har kämpat på förut under extrema förhållanden. Han har ett VM-guld i segling, ett VM-brons i kälkhockey samt tio VM-guld (junior) i friidrott. Han vet vad det innebär att ge allt, men samtidigt var detta något nytt. Nu gällde det att utöva en och samma idrott i 18 timmar.

Alla Arons tidigare träningspass bleknade i jämförelse med detta – han lade sig ner bland de vassa stenarna och låg helt still. Han var helt slut, men efter ett tag reste han sig på kryckorna och gick några steg till. Och ett par till. Så fortlöpte dagen tills vi kom fram till topp stugan på 1800 meter. Nu var det bara några hundra höjdmeter kvar. Normalt tar det en timme attgå upp till toppen, men vi skulle behöva betydligt mer tid än så.Kvällen närmade sig och även om det inte blir kolsvart ute så blir det kallare och ljuset blir dovare, vilket gör det svårt att bedöma avståndet mellan stenarna. Vi var tvungna att fortsätta trots att Aron nu kämpade med sina sista krafter. P1000714b

Tyvärr är toppen bara halvvägs vilket alltid blir en sur överraskning när man är där första gången. Det är en konst att lära sig att fördela sin energi och balansera sin ork och ta sig ner utan att ta för stora risker. Medan uppvägen är en motivationsfråga så är nedvägen en riskanalys. Du får inte ge allt under klättringen mot toppen.

Mot allt sunt förnuft, logik och alla nejsägare så nådde vi hela vägen. Aron bokstavligen hasade sig sista biten upp för snön medan jag stod bredbent med stegjärn med rullstolen i högsta hugg för att placera på toppen så att Aron kunde sätta sig på toppen av Sverige.

– Yes, vi klarade det! Aron skrek ut sin glädje på toppen och alla klättrare på berget stirrade med stora ögon på killen i rullstol på den spetsiga toppen.

Runt oss sluttade stup som kunde ha blivit ett säkert avslut för oss båda, men med isyxa, rullstol och stavar lyckades vi balansera på toppen ett tag tills vi sakta hasade ner för den isiga sluttningen till säker mark igen. Nu var det bara hälften kvar. Under tystnad, smärta och trötthet klättrade vi ner för de långa dalarna som sedan förde oss till tältet. Det var med trötta men gnistrande ögon som vi såg tältet 18 timmar från när vi startade. Aron kunde knappt ta sig en meter till när vi kom fram och kröp in i våra sovsäckar. Han klarade det. Återigen såg vi bevis på att allt är möjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

 Text: Johan Ernst Nilson
Foto: Lina Tesch

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *