2 oktober, 2013 stark

De dimhöljda bergens mästare

En doldis i svenska skogar men rockstjärna på berget. Emelie Forsberg är en av världens bästa, absolut bästa, traillöpare. STARK flög till Frankrike för att få alla tips direkt från mästaren om sporten som växer, håll i er nu, lavinartat.   

Det är en tidig söndagsmorgon i den lilla franska staden Chamonix. Solen håller på att gå upp och luften är ljummen. I dagarna tre hålls ett mountaintrail-event med fyra olika lopp, allt från 3,8 till 80 kilometer fördelat på hundratals höjdmetrar mellan cirka 1000 och 2000 meter över havet. I massan av löpare som ska springa dagens 42 kilometer i tuff terräng syns Emelie Forsberg. Hennes blonda hästsvans studsar upp och ner i takt med hennes steg samtidigt som folk runt omkring gör (nästan) vad som helst för att få en glimt av stjärnan. Emelie må vara en doldis hemma i Skandinavien men i södra Europa har hon snudd på rockstjärnestatus och är omåttligt populär. När vi ses senare på eftermiddagen på ett café berättar Emelie att hon är nöjd med sina lopp. Först en fjärdeplacering på fredagens vertical kilometer som innebar att löparna tog sig upp 1000 höjdmeter fördelat på 3,8 kilometer. Här krävs det inte bara starka ben och gigantiska lungor utan även att man har bra teknik för den avancerade klättringen. Emelie tar en liten klunk av det rykande teet innan hon fortsätter berätta.

– För att bli bra på korta snabba lopp måste jag även träna mer kort och snabbt förstås. Vilket jag inte gör just nu även om ambitionen finns, säger hon och ler lite förläget.

Det senaste årets händelser må ha gjort henne till megastjärna men det finns det inte en tillstymmelse till divalater hos henne.

– Visst har livet förändrats en del men jag är fortfarande samma person som jag var innan allt detta hände för ett drygt år sedan. Den största skillnaden är att jag kutar fler lopp och är med på otroligt mycket olika arrangemang, säger hon och skrattar.

DROZ PHOTO_Marathon Mont Blanc_15073

På dagens lopp kom Emelie tvåa på tiden 4 timmar och 25 minuter trots stora magproblem.

Cirka 20 minuter efter segraren Stevie Kremer från USA.

– Jag hade fått i mig något konstigt och hade ont i magen redan vid start och kräktes flera gånger. Det var intressant, säger hon med ett snett leende.

För det är så hon ser det. Magont, tunga ben, trötthet eller andra kroppsliga reaktioner är ingen anledning till att bryta eller ge upp. Det är snarare en intressant händelse där hon studerar sin egen reaktion.

– Jag sänkte farten och då gick det bättre, berättar hon som om det är den naturligaste saken i världen.

 

Men Emelie skulle aldrig pusha sig själv över gränsen. Hennes tränings- och tävlings-filosofi är enkel – det ska vara roligt och lustfyllt.

– Jag lyssnar alltid på mig själv. Det är ju för min egen skull jag springer och jag gör alltid mitt bästa. Det viktiga för mig är att jag gillar det jag gör, förklarar hon.

 

Emelie beskriver sig själv som en fjällälskare. Det är där, bland bergen och vidderna, hon är i sitt rätta element och släpper resten av världens hets.

– Jag gillar det enkla och naturliga, det har jag alltid gjort, och även om det känns som om jag alltid har sprungit på ett eller annat vis så har löpning inte varit min huvudsyssla förrän de senaste två till tre åren.

Faktum är att klättring och skidåkning var det hon mest höll på med från det att hon var 18 till 23 år och hon tävlar fortfarande en del skidåkning under vintern.

– I fjällen har jag egentligen bara sprungit de senaste sex till sju åren. Jag kände att jag ville satsa mer på att springa i terräng, berättar hon.

DROZ PHOTO_Marathon Mont Blanc_14639

Dubbla segrar (2009 och 2011) och nytt banrekord på Axa fjällmaraton, samt flera vinster i bland annat Salomon trailtour gjorde att hon förra året började bli uppmärksammad.

Sen har det gått fort.

Från juli 2012 har hon tagit seger efter seger och slagit rekord efter rekord. Hon vann”sprintlopp” på några kilometer upp till ultra på över åtta mil och blev bland annat världsmästare i Skyrunning touren. Av 21 internationella lopp stod hon på pallen 20 gånger förra året.

– Det var helt oväntat och det känns nästan overkligt men samtidigt förstås jättekul, säger hon.

 

Emelie tycker förvisso det är kul att både tävla och vinna men grunden till allt är glädjen i själva löpningen.

– Tävlingar är roligt men det inte hela livet. Det är inte de som driver mig. Tvärtom. Om det vore så skulle det bli så enformigt och ledsamt, menar hon.

 

I stället för att pressa sig kan hon lätt vila helt från träning i en vecka om hon känner för det. Kunskapen om hur den bästa träningen borde vara finns men känslan är ändå alltid det som styr upplägget.

– Jag kan ha en tanke om att köra ett lite snabbare pass men jag gör det bara om jag känner för det. Och ska jag vara ärlig så kan jag nog vara lite lat, säger hon och fnissar lite förläget.

Hon skrattar glatt och tar en klunk ur vattenflaskan hon har med sig.

 

Emelie har varken tränare eller träningsprogram.

Inte heller kör hon efter pulsklocka eller styrketränar.

– Men jag jobbar en del med “slackline” (se faktaruta) vilket är jättebra träning för bland annat balansen, vristerna och coremusklerna. Skidåkningen vintertid är perfekt överkroppsträning samtidigt som benen får vila en hel del och det tycker jag känns både snällt och bra för kroppen, säger hon.

– Jag tror att allt det där andra jag gör, som klättring och skidalpinism, är bra för mig och hjälper min kropp att bli allroundstark.

 

För en utomstående låter hennes egna upplägg troligtvis ändå som ovanligt kloka. Att inte göra mer än det som behövs för att vara världsbäst. Bättre än så kan det ju knappast bli.

– Mitt mål är ju även att hålla mig hel och frisk och hittills har jag aldrig varit skadad, berättar hon.

Faktum är att hon aldrig ens trillat och slagit sig trots att hon emellanåt far fram i en miljö som är minst sagt olöpvänlig.

– Jag har genom åren byggt upp min balans och teknik genom oräkneliga timmar på fjällen vilket gjort att jag är van vid den där typen av terräng.

Det låter så enkelt när hon berättar. Liksom det ser ut när hon far nerför slalombranta backar över sylvassa, lösliggande stenar, rötter och ojämna stigar. Som att hon aldrig ens sätter ner fötterna i marken utan liksom svävar ovanför all den där bråten som ligger på marken. Hennes absoluta styrka som löpare är att hon är blixtsnabb nedför oavsett terräng. Ju svårare ju bättre tycker hon. Varför vet hon inte riktigt.

– Jag tror det är en kombination av en massa olika saker. Dels har jag till exempel spelat mycket basket vilket gjort att jag har en snabb fotisättning, dels är jag orädd och dels helt enkelt för att jag övat mycket. Och kanske har jag helt enkelt väldigt bra gener.

Entusiasmen när hon berättar om sin träning och glädjen i blicken när hon springer går inte att ta miste på. Och den sprids. Hon är lugn som en filbunke samtidigt som det fullkomligt både strålar och andas energi om hela hennes väsen. När hon springer kan hon helt plötsligt börja klappa händer av ren pur glädje trots att hon far fram i raketfart.

– Jag är nog för det mesta glad för jag gillar det jag gör. Man måste tänka på vad man vill ha i livet och är jag på dåligt humör så brukar jag tänka på det. Visst finns det problem ibland men vi i Skandinavien har det så oerhört bra om man ser till många andra i världen, säger hon.

 

En vanlig dag vaknar hon oftast vid klockan sex.

– Då dricker jag en kopp kaffe och känner efter hur jag vill dagen ska vara och gör upp en plan.

Hon räds inte “dåligt” väder, och klarar det mesta, men i fjällen kan det vara nyckfullt och hur säker man än är så ska man inte vara dumdristig. Ibland springer hon en kort tur innan frukost. Det kan vara allt från 40 minuter till två timmar. Ska hon springa långtur, oftast mellan två och upp till åtta timmar, blir det senare efter frukosten och då kan hon ha med sig lite nötter, russin och choklad som proviant.

– Vatten finns i fjällen så det tar jag sällan med mig, förklarar hon.

En vanlig träningsvecka brukar fördelas på en vilodag, en till två pass med lite snabbare “platt” löpning och fyra till fem pass är längre.

– Målet är att göra de där “platta, snabba” passen i högre fart men jag är helt enkelt för lat och gör det inte när jag är själv, avslöjar hon med ett snett leende.

DROZ PHOTO_Marathon Mont Blanc_15073

Liksom vi vanliga dödliga har även Emelie så kallade mindre bra dagar men i stället för att kämpa mot eller gräma sig över ett uteblivet pass så accepterar hon och tar till vara på de dagarna och tycker till och med att de är lite bra.

– Ja för då kan jag läsa och lata mig, säger hon och skrattar.

Och visst har hon haft tuffa lopp där hjärnan hela tiden velat att hon skulle stanna.

När kroppen inte vill och energin tagit helt slut.

– Men jag är bra på att bita ihop och komma igenom. Det är efter de där svackorna jag inser att jag klarar mer än jag tror.

Hennes strategi vid tävlingar är att inte rusa i början utan ligga lite i bakgrunden.

– Särskilt på längre lopp för de avgörs inte i början. Oavsett sträcka så försöker jag att hela tiden vara i stunden och inte fundera så mycket på vad andra gör eller vad som väntar längre fram.

 

Näringsrik mat är basen i hennes kost men i vintras tog hon extra D-vitamin vilket är det enda kosttillskottet hon tagit. Hon följer så långt det är möjligt vad årstiderna har att bjuda på och försöker handla så lokalt och närproducerat som möjligt.

– Jag äter det jag är sugen på och jag äter allt. Frukosten kan bestå av gröt, en smoothie och en kanelbulle till exempel, förklarar hon.

Kanelbulle?

– Ja det funkar bra för mig och sen är det ju så gott, säger hon och skrattar.

Även om hon gillar att ha sällskap så springer hon för det mesta ensam. Hon har aldrig musik med sig utan låter de egna tankarna och naturen vara enda öronsällskapet. Hittills har Emelie aldrig sprungit vilse och hon kan knappt stava till höjdrädsla. Hon gör bara det som känns bekvämt och skulle aldrig riskera något eller pressa sig själv.

– Jag har ansvar för mig själv och det jag gör. Det är helt upp till mig vad jag väljer och oftast handlar det om vanligt sunt förnuft. Samtidigt är det en enorm trygghet att veta att jag kan pinna på ganska fort om jag måste och att jag har energi nog att klara mig.

 

Framtidsplanerna sträcker sig inte mycket längre än fram till hösten då hon bland annat ska springa EM i alla kategorier (vertical, sky, long) och sen de resterande loppen i Skyrunning-serien samt anordna läger i Jämtlandsfjällen.

– Mitt mål är att ge något till andra, kunna överleva och gilla det jag gör. Då är jag som mest nöjd. Och lycklig.

 

 Emelies bästa löptips

•          Lek. Följ lusten när du springer. Om du vill ta en kort spurt när du bara ute och går, till jobbet, tunnelbanan eller vad som så bara gör det! Om du vill klänga i ett träd så gör det!

•          Öka träningen långsamt och träna varierat. Det är ingen garanti för att du ska hålla dig frisk och skadefri men det hjälper.

Kom ihåg vid all slags löpning att ha mycket tålamod och ta det lugnt i början. Kom även ihåg att övning ger färdighet.

•          Ät näringsrikt och rikligt.

•          Vila.  Det är så lätt att säga till andra att vila är bland det viktigaste en idrottsutövare kan göra, men det är ofta svårare att följa det rådet själv. (Det finns för mycket roliga saker att göra i bergen!)

•          Ha mål.  Kan vara ett lopp, kan vara ett viss tid på en viss distans, kan vara att få ett bättre löpsteg eller bara vad som helst. Det är bra för motivationen!

Vid trail och bergslöpning

Nedförslöpning;

– Titta inte rakt ner på fötterna utan snett framåt så att du kan planera din löpning bättre.

– Öva, öva, öva.

– Våga flyta på och bromsa så lite som möjligt.

– Komplettera med sporter som kräver snabb fotisättning. Till exempel bordtennis, basket och hopprep.

 

Uppförslöpning;

– Se till att ha starka lår och bra lungor. Det vill säga träna styrka och kondition.

– Trippa med små steg eller gå kraftfullt med händerna på låret och liksom tryck ner dem så du får kraft. Prova dig fram vad som funkar bäst.

– Använd eventuellt stavar om du tycker det känns bra.

 

Emelie Forsberg

Ålder: 26

Bor: I Tromsö, Norge, där jag delar ett hus med vänner.

Jobbar med: Salomon där jag bland annat hjälper till med produktutveckling. Jobbar även med föreläsningar, som skribent och arrangerar löpläger i fjällen.

Familj: Mamma och syster

Andra talanger: Kan spela gitarr och är utbildad bagare. Duktig på att äta choklad och spela sten, sax och påse.

 

Urval av meriter

2012:

•         1:a VM Skyracingserien.

•          1:a Salomon trail tour Sweden.

•          2:a och 3;a Peaks UK

•          3:a Zegama Marathon Spanien

•          1:a Kilians Classic, Frankrike

•          1:a och nytt banrekord Dolomites Skyrace, Italien

•          1:a Pikes Peak Marathon

•          2:a  Trofeo KIMA, Italien

•          3:a  Cavalls del vent, Spanien

•          1:a Kinabalu, Malaysia

2013:

1:a Zegama Marathon, Spanien

1:a Transvulcania Ultramarathon, La Palma

2:a Mont Blanc Marathon, Chamonix, Frankrike

1:a Ice trail 65 km ( 5000 höjdmeter), Val d´Isère Frankrike

 

RUTA/

Slackline är en sport där utövaren balanserar på ett hårt spänt nylonband. Balansbandet spänns upp mellan två punkter och utövaren kan sedan gå, hoppa eller balansera på bandet. Slacklining skiljer sig från att gå på lina på så sätt att bandet inte spänns lika styvt utan istället är dynamiskt. Bandet sträcks och studsar som en lång och smal trampolin. Bandets spänning kan anpassas efter användarens tycke och olika sorters webbing kan användas för olika användningssätt. Bandet är platt, vilket gör att användaren enkelt kan gå på bandet, till skillnad från ett runt rep, där fötterna enkelt glider av. Slackline används på många olika sätt: som en sport eller aktivitet där bandets dynamik gör att användaren kan göra olika hopp och trick, för att förbättra balansen och stärka core-muskulaturen, som en form av yoga, eller som en rolig fritidsaktivitet.

(Källa; Wikipedia)

 

Skyrunning/

Skyrunning innebär bergslöpning och naturupplevelser utöver det vanliga. En extremsport där tävlingarna ofta men inte alltid avgörs på höjder på minst 2 000 meter över havet. Lutningen ska vara över 30 procent men svårigheterna i klättringen får inte överskrida två grader. Längden kan vara allt från ett par kilometer till över 80 kilometer.

 

Skyrunningserien/

Sky runner world series består av en mängd tävlingar. I den serien Emelie springer finns det tre kategorier:

Vertical K (1000 höjdmeters klättring under max fem kilometer),

Main races (lopp mellan 25-45 kilometer på minst 2000 meters höjdmeter och där lutningen överskrider 30 procent )

Sky race ( Liknande main races tävlingar, något kortare ).

För att rankas behöver man springa 1 Vertical K, 1  Skyrace, och 3 st main race. Det vill säga minst fem olika lopp.

Det finns även bland annat Sky marathon och Ultra Skymarathon Serie.

Emelie Forsberg blev VM-etta i Skyrunningserien och VM-trea i Ultra Skyrunningserien år 2012.

För mer info besök: www.skyrunning.com

 

Läs mer;

http://emelieforsberg.com/

http://www.runnersworld.se/blogs/emelieforsberg/index.htm

http://www.kilianjornet.cat