24 september, 2013 stark

Tyngdlyftningen är död

Sverige har varit en tyngdlyftarnation. Det är vi inte längre, men sporten växer – på bredden. För i CrossFit lyfter man. Och under diverse försäsongsträning lyfter man. Frågan är dock om man lyfter ”på riktigt” – STARK tar en walk down memory lane inom svensk tyngdlyftning. Det finns få saker som får igång mig så som att lyfta tunga saker ovanför huvudet. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte ens speciellt bra på det, men jag vill bara göra det igen och igen. Jag var 33 år när jag första gången försökte göra ett ryck och glädjen över att få trettio kilo på raka armar ovanför huvudet stod inte på något sätt i proportion till bedriften. Det var en prova-på dag på en utbildning jag gick och killen som var där för att visa oss tyngdlyftning hette Rasmus Liwendahl. Han var 16 år och förvånansvärt pedagogisk. Jag började tänka på tyngdlyftning. Först var det en hemlig förälskelse, läste om det i smyg, sökte youtubeklipp och googlade lyftarklubbar. Sedan tog annan träning över, jag frivände och marklyfte och dagdrömde flyktigt om det där med tyngdlyftning. Det verkade så svårt och komplicerat. Och hur börjar man? Att bli medlem i en klubb kändes mycket svårare än att bara förnya sitt medlemskap på gymmet. Jag harvade på, men tack vare crossfiten dök det upp igen – ryck och stöt – och jag bestämde mig vid 35 års ålder att träna för att kunna rycka min kroppsvikt inom två år.
Det har hänt att jag nämnt det under någon middag, tyngdlyftning, och fått människors associationer serverade till kaffet. Kvinnornas utseende kommer upp först eftersom jag är kvinna. Sedan kommer snacket om doping. Många tänker på cirkus och Starke Adolf, två runda klot på en fast stång. Jag försöker förklara känslan av de få lyft som verkligen fungerar. När rörelsen och vikten samverkar, när man är snabb nog in under stången och allt känns så lätt så lätt. Det är ett lyft av 100 som känns så. Annars är det är ett nötande.

För att kunna bli en riktigt bra tyngdlyftare bör du börja tidigt. Jag tänker på alla mina förlorade tyngdlyftningsår och minns vad den japanska trädgårdsmästaren sa: det tar tre generationer att bli en bra trädgårdsmästare.

Sverige har ett förflutet som tyngdlyftningsnation med storhetstid på slutet av 60- och på 70-talet. Bo Johansson var världsmästare i ryck 1969 och skördade stora framgångar, men den som lever kvar i vårt kollektiva minne är Lennart Hoa-Hoa Dahlgren, kanske främst från kampanjen om pappaledighet år 1977 där han står i sverigetröja med ett spädbarn i famnen. Jag bor ett kvarter ifrån Loke, Hoa-Hoas restaurang, och bokar bord där en slaskig fredag före jul. Men Hoa-Hoa vill inte prata med journalister, han vill göra såserna klara. Jag äter en otroligt god bearnaisesås till min oxfilé och lämnar ett par nummer av STARK innan jag går.

Idag pratas det knappt om tyngdlyftning utanför den innersta kretsen. Jag ringer till David Parmacek, ordförande i SAK, Stockholms Atletklubb, och frågar vad det beror på. Han bjuder över mig och jag åker till hans kontor genom ett snöigt Stockholm. David har varit engagerad i SAK i över 30 år. Han är en föreningsmänniska och ser det förändrade samhällsklimatet som en bidragande orsak. Konkurrensen med andra idrotter är för stor och att vara engagerad i en förening tar för mycket tid för de flesta innerstadsbor idag. De mest fungerande och välmeriterade klubbarna finns ute i landet, Visby och Landskrona, där man fortfarande kan hitta lite vanlig svensk småstadstristess.

– Det är ett nötande, berättar David. Ett evigt nötande för att bli bra. Det finns inga pengar i sporten. Och så har vi den utpräglade arbetarklasstämpeln. Det finns inget glamoröst i tyngdlyftning och inte i föreningsarbete. Lägg därtill dopingskandalerna på 80-talet. Man gick hårt åt oss då, vi har inte hämtat oss än. Svenska lyftare är för gamla eller för dåliga idag, internationellt sett.

Problemet anser David vara att tyngdlyftningen även är mest kompletteringsträning i andra idrotter.

– Hockey- och fotbollsspelarna frivänder på försäsongen, några tycker att det är kul med skivstångsträningen och kommer till oss, men vi är en andrahandssport. Nyrekryteringen av ungdomar går trögt. Crossfitatleter blir medlemmar hos oss för att lära sig lyfta bättre i sin sport, och sedan vinner de DM i tyngdlyftning. De har en bättre bakgrund än många av våra lyftare som började för sent, säger han.

SAK har en över hundraårig historia och klubben grundades på julafton 1905 av bröderna Einar och Elis Johanson. De ägnade sig åt uppvisningssporterna boxning och tyngdlyftning. De visade upp sig på Mosebackes Varietésalong. Jag hittar en bild i årsboken utgiven till hundraårsjubileet, bröderna har vaxade mustascher och breda läderbälten och uppvisar ”Rätt beaktansvärda prov på kroppsstyrka” och ”Uppbänder över axeln en kulstång på 180 skålpunds vikt”. Även i modern tid visar SAK upp sig. David berättar att de ordnade tävlingar i Vanadisparken för att locka till sig juniorer. Något napp fick de, men inte mycket. Det finns ett sådant tabu när det gäller barn och ungdomar och träning med vikter i Sverige. Många föräldrar vill inte att barnen ska träna med skivstång, de tror att det är farligt. På väg hem från mötet med David ringer jag Michael Tonkonogi, professor i medicinsk vetenskap, för att prata om barn och styrketräning. Han svarar inte så jag lämnar ett meddelande. Det snöar fortfarande.

Jag tar tåget till Halmstad för att gå på utbildning för Anders Lindsjö på Eleiko. Anders deltog i OS 92 och har varit coach för Svenska tyngdlyftningslandslaget. Vi är 24 personer som förväntansfullt bänkat oss i skivstångtillverkarens konferensrum. Vi är personlig tränare och crossfitinstruktörer och vi vill lyfta mycket och tungt. Ni kan ingenting, säger Anders på skorrande skånska. Ni kan ingenting. Ni kanske är bra på vinklar i knäleder och på att köra crossfit men om tyngdlyftning kan ni absolut ingenting. Ni måste läsa på, ni måste se tusentals lyft, ni måste göra tusentals lyft. Ni är helt värdelösa på tyngdlyftning. Många av deltagarna ser chockerade ut. I tre dagar nöter vi, precis som David Parmacek sagt. Det blir uppenbart att tyngdlyftning är en egen sport, med en egen historia och egna regler. Vi är här som fitnessmänniskor och crossfitcoacher. Anders är tyngdlyftare. Och vi nöter.
I en paus frågar Anders om jag har roligt. Jag är trött i huvudet och trött i kroppen men jag känner den där glädjen, precis som allra första gången. Det måste vara roligt, annars fortsätter man inte påminner Anders. Man får inte glömma vad tyngdlyftningen kommer ifrån säger han, det var underhållning från början. Jag tänker på bröderna Einar och Elis.

Dag två får vi en rundvisning i skivstångsfabriken. Här tillverkas 5000 stänger om året. 16 personer arbetar i produktionen och tar hantverksmässigt fram de stänger som används på alla stora mästerskap, VM och OS. Fabriken känns så liten, jag hade förväntat mig något större och mer automatiserat. Det är liksom bonnigt och exklusivt på samma gång. Visnings- och utbildningsgymmet i anslutning är som en dröm. Det är där vi håller till tillsammans med Anders. På kvällen dröjer några av oss kvar i den topputrustade och luftiga anläggningen. Eleikos VD Erik Blomberg kommer och kör ett pass efter kontorstid. Försäljningen har ökat för Eleiko, mycket tack vare crossfiten. Nya boxar slår upp varje månad runt om i landet och alla vill ha det svenska stålet. Från att ha levererat enstaka stänger till kvalitetsmedvetna gym och lyftarklubbarna har de nu väntetider på sin utrustning. Utbildningarna till strength coach ges flera gånger om året. Tyngdlyftningskunskapen är i ropet, medan sporten lever en tynande tillvaro.

Tillbaka i Stockholm träffar jag Rasmus Liwendahl igen. Han som introducerade mig två år tidigare. Förlåt att jag är sen, säger Rasmus och viftar ändå ganska nöjt med bilnycklarna. Han har hunnit fylla arton år och gått upp en viktklass sedan sist. Det var svårt att hitta parkering, tillägger han. Vi står i porten på St. Eriksgatan 70 och Rasmus guidar mig 3 trappor ner och in genom en anonym ståldörr. Det är som att kliva in i en tidskapsel. I det nakna lysrörsljuset har ingenting gjorts för att piffa upp lokalen, den är vad den är, nämligen ett ställe att lyfta på. Golvet är ganska nyligen omgjutet för att minska dumpningsljudet och blidka grannarna. Det är ett problem i Stockholm för crossfit- och lyftarställen. Ljudet från vikterna som går i golvet fortplantar sig genom ventilation och betong. Man vill inte bo ovanför en tyngdlyftningklubb, och i Stockholm bor vi tätt. Medlemmarna kallar klubben för Gruvan och mitt hjärta slår ett extra slag. I Gruvan finns ingen musikanläggning, inga speglar, inget tjafs. I ett hörn ligger viktplattor och i en annan står en hög med dammiga pokaler. Jag drar med fingret över en på måfå och årtalet 1923 framträder ur dammet.

Jag får en kopp kaffe från garderobskyffet, det har stått på i många timmar. Koppen får jag diska själv i handfatet på toaletten.

Rasmus utbildar sig till rörmokare precis som sin pappa. Andra generationens rörmokare och tredje generationens lyftare. Hans föräldrar träffades på klubben och Rasmus mormors bror, Folke Liwendahl sköter fortfarande hans träningsprogrammering. Jag funderar på om det tar tre generationer att bli en bra tyngdlyftare också. Även Rasmus syster som är tretton år lyfter. Enligt Rasmus är hon familjens talang, men hon har ett häftigt humör. Den mesta träningen gör han hemma i garaget på Värmdö, men någon gång i veckan åker han in till SAK för att träffa andra. Man behöver vara fler för att utvecklas menar Rasmus. Det är tillsammans med andra man blir bättre, när man tränar och tänker lyft i grupp. Dessutom är det så skön stämning här säger han och pekar ut mot plattformen. Där står Helena Hugosson och nöter, och Arne som är busschaufför och veteranmedlem. Rasmus spelade även hockey förut men valde tyngdlyftningen för ett par år sedan. Han skadade sig så mycket i hockeyn. När han var 14 fick han dispens för att få gå ensam på gym och uppståndelsen var ganska stor när han stod med skivstången och nötte på World Class på Värmdö. Den rådande uppfattningen var att ungdomar inte skulle träna annat än med kroppsvikt. Hans pappa fick prata med personalen. Jo då, Rasmus får träna med skivstång. Det kanske inte är så konstigt att Sverige inte är en så framstående lyftarnation med den inställningen på gymmen. Det var inte länge sedan Friskis och Svettis sa att de aldrig skulle ha skivstänger eftersom det var för farligt. Idag levererar Eleiko stänger till friskis. Den funktionella träningsvågen har anammat träningsformen, men kunskapen om sporten finns på ställen som Gruvan och i klubbarna ute i landet.

På väg till Konsum några dagar senare står Hoa Hoa och röker en cigarill utanför sin restaurang i bara t-shirt och nu är såserna tydligen klara. Han har så snälla ögon och jag glömmer allt jag ville fråga men det gör inget. Det är ingen som bryr sig om lyftning idag, säger han men ändrar sig fort: Jo föresten, den där crossfitskiten har ju fått upp intresset. Men det är på ett annat sätt. Förr hade vi riktigt bra klass på våra lyftare, rent tekniskt var vi skandinaver bäst under 60- och 70 talet. Vi konkurrerade med länder med ett helt annat befolkningsunderlag, lilla Sverige fick fram lyftare i klass med ryssar och om de vann var det för att de var starkare men vi presterade max tekniskt. Det är mycket tack vare Folke Liwendhal och hans filosofi. Sen är det ju det här med att Sverige och Norge numera har världens hårdaste dopingkontroller, och det är väl fint och allt det där, men det blir en jäkla obalans när ryssarna och kineserna lägger in sina lyftare på läger, kallar det ”militärtjänsgöring” och håller dom isolerade. Det är som om vi skulle spela ett fotbollsmästerskap med nio istället för elva spelare. Eller som att hoppa med en bambustav när motståndaren har glasfiber. Det är kanske därför inga ungdomar satsar heller. Vem vill börja med en sport när man inte har en chans?

Han släcker sin cigarill och jag tar i hand och tackar för pratstunden och den där sjukt goda bearnaisen jag blivit serverad tidigare. Då ler han och vinkar efter mig.
Michael Tonkonogi ringer upp när jag sitter på en buss som fastnat i snömodden i Stockholms innerstad. Jag kunde inte fått bättre underhållning i en ofrivillig paus i tillvaron. Med mustigt språk lägger han ut texten om det inavlade forskningsklimatet inom svensk idrottsvetenskap. Michael menar att en handfull personer satte agendan redan på 60-talet, vi har Åstrand och Borg som fokuserade på konditionsidrott och på 80-talet gick man ut med rekommendationer stick i stäv med andra nationers forskning. Samma personer har inte kunnat revidera sin uppfattning eftersom man inte velat ifrågasätta sina kollegor och mentorer. I USA tillexempel, säger Michael, finns hundratals som forskar inom idrottsmedicin och även om de ibland får motstridiga resultat utkristalliseras tillslut något som väldigt många människor diskuterat och synat. I USA enades forskar- och läkarorganisationerna redan 1985 om att rekommendera muskelstärkande aktiviteter för barn och ungdomar. Sverige är hopplöst eftersatt menar Michael, till och med Norge har rekommendationer liknande de amerikanska och Finland har med sin närhet till Ryssland aldrig haft en diskurs liknande det vi har i Sverige. När vi avslutat samtalet och min buss åter börjat rulla tänker jag på det SAKS ordförande David sagt om att tyngdlyftning är en utpräglad arbetarklassport. Jag tänker att konditionsidrott är något fint i Sverige. Vi har våra längdskidor och vårt Vasalopp och var och varannan person i chefsposition tränar för Marathon. Cykelsporten har växt enormt de senaste åren och triatleter är inte längre en udda grupp utan drar till sig massor av nya motionärer. Föreningsbidragen är designade för lagidrott så som fotboll. Muskelbyggande och styrka hörde historisk sett till kroppsarbetare, på 80-talet kom dopingskandalerna och det var lyftarna och inte cyklisterna som fick bära hundhuvudet. Inte konstigt då att lyftarsporten hamnade vid sidan av.

– Du lyfter som en jävla kråka, säger min coach på sömnigt dalmål och för en sekund tänker jag att jag skiter i allt och börjar med handarbete istället.  Jag är tillbaka på boxen. Sekvens efter sekvens nöter jag. Jag saknar timing ena stunden och hastighet andra. Att se ett perfekt lyft är som att se en duktig dansare. Min koordination är tveksam, jag är på tok för gammal för att ha den minsta chans att bli tyngdlyftare, men ändå, jag tänker fortsätta att jaga det där lyftet när allt stämmer. Det är en hopplös kärlek som inte kommer att leda till något fruktbart. Men jag nöter. Tyngdlyftningen är död, leve tyngdlyftningen.

Anders Lindsjös (Eleiko) tre råd till nybörjar och proffset 

Det viktigaste är tajming, rörlighet och att göra lyften i hög hastighet.

Med tajming menas att kroppens rörelse och hävstång utnyttjas maximalt och i rätt ordning. Timing är enligt Anders också en känsla av flow.

Rörlighet krävs för att kunna utöva tyngdlyftning. Har du inte rörlighet att sitta i en djup knäböj och hålla armarna raka ovanför huvudet är det där du måste börja.

Hastighet: tyngdlyftning är en poweridrott, nästan som 100 meter men ännu snabbare och mer explosivt. Du måste vara snabbare än tyngdlagen när du kastar dig under stången. Annars får du inte upp den på raka armar.

Bonustips: var snabbare än tyngdlagen!

 

Eleiko

Eleiko tillverkade från början elektrisk utrustning, tex våffeljärn. Änkan Tyra Johansson får förfrågan av förman Hellström om han får tillåtelse, givetvis, på sin fritid, att använda maskinerna i fabriken för att försöka tillverka en skivstång. Året är 1957 och Tyra har tagit över fabriken efter det att hennes man förolyckats i en flygolycka. Hellström har nämligen ett brinnande intresse för tyngdlyfting. Det får han om han betalar materialet själv. Om man synar greppytan på en Eleikostång ser man att lettringen är i våffelmönster…

1963 användes den första stången från fabriken i tävling och den höll förbluffande nog hela tävlingen. Receptet på det seghärdade kromnickelstålet är företagets största hemlighet.

Momenten

Tyngdlyftning innefattar disciplinerna ryck och stöt. Rycket innebär att i ett moment få vikten från golvet till raka armar. Stöten är uppdelad i två moment –frivändning upp till axelhöjd och sedan stöten upp till raka armar.

I början på 90-talet delade styrkeförbundet upp i två förbund. Styrkelyftsförbundet och tyngdlyftningsförbundet. I styrkelyft tävlar man i marklyft, bänkpress och knäböj.

Tävlingsregler

Tyngdlyftning är en OS-sport och har funnits med i samtliga OS sedan starten i Aten 1896, frånsett London 1908 och Stockholm 1912.

Vikten väljs fritt av lyftaren, minsta tillåtna viktökning av skivstången är 1 kg mellan första och andra försök. Det finns inga gränser för hur mycket man får öka. Totalt har lyftaren 3 försök i varje delgren. Lyften bedöms av 3 domare, som var för sig kan godkänna alternativt underkänna ett lyft. Alla domarna behöver inte vara eniga, majoriteten avgör. Vinnare är den lyftare som uppnår högsta resultat när bästa ryck och stöt läggs samman. Lyfter två eller flera lyftare samma resultat, avgörs tävlingen till fördel för den lättaste lyftaren. Lyftarna bestämmer själva på vilka vikter de önskar starta på. Lyftaren har 1 minut på sig att påbörja lyftet. Vikten på stången får inte minskas vid ett misslyckat försök.

Lokes Bar

Lennart Hoa Hoa Dahlgren driver idag Lokes bar, en restaurang som serverar stora portioner svensk husmanskost och kött, på Bondegatan i Stockholm. Hans gamla klubb SAK avslutar sina årsmöten med middag på Lokes varje år. Loke är namnet på Hoa Hoas hund

Hitta en klubb?

På svenska tyngdlyftningsförbundets hemsida finns en länklista till alla svenska klubbar. En mycket väl uppdaterade sida med mycket bra kringinfo är tyngdlyftning.net

Text: Elin Bjärkestedt