2 juni, 2012 stark

Heidi & Ferry

Två udda atleter vid samma bord. En skidskytt som älskar skogens ekonomi och en tjej som är född på armbrytarbordet. Ungefär. Och trots deras olikheter finns tydliga likheter, och trots att deras stjärnstatus inte står och faller med den andra så hör de ihop. STARK träffar den dynamiska duon Heidi Andersson och Björn Ferry och snackar träning, graviditet och fokusering som når hela vägen till drömmålet.

 

Platsen är Kungsholmen och vårsolen kommer tillräckligt långt upp på himlen för att hitta ner på de trånga gatorna runt Rådhuset. An Englishman in New York var Stings dänga, två norrlänningar i Stockholm skulle den här texten kunna heta. Heidi och Björn kommer i en taxi – specialbeställd till deras hotell då de kände att ”det kan ta en stund att hitta en adress i Stockholm om man inte är från stan”. Helt rätt. Och taxin tar dem hela vägen fram till ett bord, några koppar kaffe, en fotostudio modell större och några timmars avslappnat häng. En intervju tillsammans och var för sig. Aningen större än Björn och Heidi är vana vid.

Björn är en av världens bästa skidskyttar med ett färskt OS-guld, Heidi är en av världens bästa, genom tiderna, vid armbrytarbordet. De är alltså båda i det absoluta toppskiktet av sina respektive sporter, eller bäst helt enkelt. Och de är ett par sedan ett antal år och väntar, i juli, sitt första barn. Lilla Dante, kan avslöjas redan nu, långt innan skvallerpressen placerar en grynig bild på lillkillen på något rosa, rött, gult och mintgrönt omslag i sommar. Och även om de två atleterna är udda fåglar i storstaden så är de bland de mest naturliga människor jag har träffat. Just naturliga är även deras drömmar.

Intervjun var först tänkt att ta plats i Storuman. Där bor Björn och Heidi, i en lägenhet mitt i smeten. Storuman är hem till drygt 3000 personer, mitt i Sveriges mörkaste och kallaste, mitt i det exotiskt karga Lappland. Men för Björn och Heidi är det klart mer exotiskt att ses mitt i Stockholm. Lappland är deras hemmaarena – detta är bortamatchen. För cineasters världen över var dock byn Ensamheten exotiskt. Och är: Armbryterskan från Ensamheten, filmen om det svenska armbrytarundret från norr och om Heidi, säljer fortfarande bra och har uppmärksammats var på jorden Heidi än landar. – Det är 100 procent dokumentärfilm, inga omtagningar, säger Heidi allvarligt. Det är alltså ingen film, utan ett utdrag ur livet i Ensamheten. Det är så vi lever.

I korthet kan dokumentären sammanfattas som ”i Ensamheten bryts det arm”. Det bryts arm som fredagsnöje, vid elvakaffet, på ladugårdsbacken, i föreningslokalen, vid köksbordet. Det bryts arm, helt enkelt. Och övrig tid snackas det armbrytarteknik.

16 personer bor i byn Ensamheten; ”när alla är hemma och inklusive mig”, som Heidi uttrycker det. Alla är släkt, tio av dem bryter arm. Skogen runt den stora gården ägs av en ekonomisk förening där alla i Ensamheten ingår och en del av arbetet med just skogen sköts, som sig bör, manuellt. Hårt arbete alltså, lägg sedan till ett antal armbrytarbord, ett rep i taket inne i ladan, ett ”ryssgym nere på sågen” bestående av olika klättermoment, med mera, så sammanfattar du en del av Heidi Anderssons uppväxt. Här har hon tränat, växt, tänkt och snackat teknik sedan barnsben. Låter det som en ensamvargs slit kan det nämnas att du aldrig är ensam i Ensamheten.

Men apropå ensam – Heidis kamp för att få armbrytning att växa är en av hennes stora passioner. I Turkiet, Ryssland och Ukraina finns det proffsligor, där hämtar utövarna ut en månadslön för att bryta arm. Så ser det inte ut i Sverige och ska man tro filmen om Heidi kan även scenen för ett världsmästerskap likna en konferensanläggning med dålig beläggning. Men Heidi jobbar hårt för sin sport och har startat en egen tävling. Världens största.
– En gång om året arrangerar jag World Challange, där alla världens bästa armbryterskor tävlar mot varandra. Vi har kört det tre år i rad och datumet för tävlingen är 8 mars, alltså på internationella kvinnodagen.

Heidi är gravid, inne på de sista månaderna, när vi ses. Annonseringen av det, för media och för någon miljon tv-tittare, kom förra året på Idrottsgalan. ”Det är inte så ofta vi ses, jag och Björn, men om du tittar nu kan jag meddela att du ska bli pappa nästa sommar”. Det var tidigt i graviditeten att gå ut med det och det blev rejält uppmärksammat. Om man träffar Heidi och Björn förstår man dock vad ett sådant grepp kommer ifrån. Och fast Björn redan visste det då och definitivt känner till det nu, så utbrister han – plötsligt, under intervjun – ”du är ju för fan gravid! Herregud, vi som ses så sällan!”

För så är det. Heidi räknar till cirka 150 resdagar om året, Björn till runt 200. Tiden hemma är minst lika planerad, för båda.
– Den gemensamma årsplanen är uppskriven på en whiteboard hemma, berättar Björn. Vi har varsin färg på tuschpennan och allt ska upp på tavlan, annars finns det liksom inte. Har du skrivit i, brukar Heidi tjata på mig. Det gäller alltså att hålla sig till tavlan och vi måste vara överens om det som står där.

Kan ni träna något tillsammans?

– Vi tränar kondition, som till exempel vanlig löpträning, och ibland något på gymmet tillsammans, säger Heidi och tittar på Björn. Vi gör däremot inte samma övningar, utom kanske chins. Det är så olika upplägg på tävlingsformerna, så träningen skiljer sig egentligen för mycket för att kunna samköra den. Och för min del, som gått på armbrytargymnasiet, så var all träning specifik för tävlingsgrenen. Konditionsträningen fick man sköta själv.

Trots att Heidi är höggravid när vi ses har hon precis tävlat i SM. Hennes vikt, eftersom armbrytning likt många kraftsporter är indelat i viktklasser, brukar ligga strax under 60 eller 65 kilo. Nu tävlade hon, med en rejäl mage gömd under borden med handtag och kuddar, i minus 80 kilo. Och vann. – Jag har mått bra under graviditeten och jag har tränat bra. Jag hänger ju alltid på mig vikter under min fysträning, det har inte behövts nu. Men det har inte blivit någon löpning, att springa med en gädda i magen är inte så lätt. Men jag har tränat som vanligt med armbrytargymnasiet, med grabbarna där. De blir lite nervösa när magen putar ner mot golvet när jag gör dips och frågar om det känns okej, så jag har fått försäkra dem om att jag mår bra. Vi har tjejer i klubben också, men jag tränar mest med killar, det har jag gjort sedan jag var liten.

Vad har du kunnat träna och inte under graviditeten?

– Handleder, underarmar, klättra i rep med mera funkar lika bra som vanligt. Maxstyrka funkar däremot inte, men man får hitta vägar runt det.

Heidi har aldrig känt sig så stark som nu, faktiskt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hennes egen mamma som, under renove
ringsarbete på gården i Ensamheten år 1980, tog i så hon spräckte mjälten. Då visste hon inte att hon var gravid, att hon väntade en av världens bästa armbryterskor.

Har du varit tvungen att anpassa kosten under graviditeten?

– Egentligen inte, det är nu jag har kunnat äta vad jag vill, skrattar Heidi. Samtidigt är det ju så att vi äter mycket ekologisk, mycket vilt, fisk och bär. Under graviditeten käkar jag det som går ner och det handlar mest om att få i sig mer energi. Sedan är det många, under de få dagar vi är hemma, som vill bjuda oss på mat. Och alla där vi bor äter bra mat, känns det som.

Just ekologi och miljö intresserar både Heidi och Björn. Detta har även lett Heidi till ett programledarjobb i SVT’s Miljöhjältarna. – Det var mycket som fastnade hos mig under produktionen av det programmet. Hur mycket skräp som finns i godis, till exempel, som ju anses vara OK att äta när man är gravid. Jag äter och har alltid ätit riktiga produkter. Smör, kött, ägg – med fokus på närodlat och ekologiskt. Och nu bor vi i en lägenhet, men drömmen är ett ekohus, långsiktighet helt enkelt. Mina intressen kan sammanfattas i armbrytning och miljö, och här är även Björn inblandad.

Björn som suttit tyst bredvid tittar nu på Heidi, tyst och med något roat i blicken, innan han fortsätter:
– Jaså jag får vara med i huset och i diskussionen, vad kul. Då är jag det, tycker det låter JÄTTEKUUUUL!
Det sista är sagt på bredast tänkbara norrlandsmål. Björn fortsätter, nu aningen allvarligare:
– Mina intressen förutom skidskytte är egentligen ekonomi, men det är i stort samma sak som miljö. Båda handlar om att hushålla med begränsade resurser. Men vi är båda entreprenörer och vill behålla chefskapet över våra egna liv. Vi startade vårt företag tillsammans och sedan gifte vi oss, så vi är bra synkade.

Äter du och Heidi samma kost trots att era idrotter skiljer sig?

– Jag ändrade mycket av min kosthållning för två år sedan. Det är bara vatten på träningen, alltså ingen sportdryck, och jag äter betydligt mer fett nu än tidigare. Samtidigt har jag dragit ner på kolhydrater, men i och med att jag använder mig av ekologiska opastöriserade mejeriprodukter och de i regel är fetare så får jag i mig energi den vägen. Och det är ju färre och färre som är rädda för fett idag än för några år sedan.

Är kokboken som du kommit ut med skriven i samma anda?

– Den handlar om min story, min väg, fram till OS. Det är en blandning av min kosthållning och av recept, med en klart personlig touch eftersom jag skrivit den själv.

Lagar ni mycket mat själva?

– Tre till fyra gånger i veckan, när vi är hemma. Samtidigt får vi inte möjlighet att laga så mycket själva, men vi äter hemlagat i alla fall. Vi käkar hos Heidis föräldrar, hos mina föräldrar. Alla vill bjuda på mat, som Heidi nämnde.

Apropå mat så kommer Heidi och Björn från, kvällen innan, en kungamiddag på slottet. Det var en av kungahusets många representationsmiddagar och de båda var inbjudna med anledning av utmärkelser och priser de vann under 2010. Det var deras första ”bal på slottet” och under middagen var rummet avdelat. Alla sitter som de blir placerade och en linje skiljer kungligheterna från övriga gäster. Sedan blev Heidi och Björn, var för sig, ”knackade på axeln” – då är det dags att gå fram och prata med exempelvis Carl-Philip, snacka lite om framtida gulddrömmer kanske, för att sedan förpassas tillbaka till sin plats. Klart intressant tillställning, tycker både Heidi och Björn. Och ganska hyfsat med mat på tallriken för att vara en finmiddag.

Vad står på din att-göra lista just nu, Björn? Vad tränar du för, vad har du för mål?

– VM i Ruhpolding i Tyskland, 2012. Det börjar i mars, och efter det är nästa stora tävling OS i Salt Lake City 2014 som hägrar. Jag har ju ett OS-guld redan, men jag kan samtidigt bli klart bättre, det vet jag. Jag har gjort det perfekta loppet, men har mer att ge.

Är det svårt att motivera sig efter att ha vunnit ett OS-guld, den ädlaste av medaljer?

– Jag har ju kämpat för det hela livet och det var extremt stort för mig personligen. Jag har verkligen kunnat njuta av det och kan fortfarande framkalla den där känslan av när jag vann, när jag stod högst på pallen, när nationalsången spelades. Och det är lätt att nöja sig med det, men jag vet, och känner, att jag har mer att ge.

En ryss, till exempel, som vinner ett OS, får kort därefter in några miljoner på kontot och en villa modell större från den ryska staten. Idrott och dess marknadsföringsaspekter tas på största allvar och ett OS-guld är värt sin vikt i guld, bokstavligen. Björn Ferry fick ett gosedjur av Internationella Olympiska Kommittén. Den mjuka lilla hunden återfinns nu i hans brorsdotters samling.

Björn började åka skidor vid sju år ålder och Gunde Svan var den stora idolen. Just Gunde hade, förutom att han under ett antal år var världens bästa skidåkare, mängder med knep och knåp för sig för att variera sitt träningsupplägg. För Björn, precis som för Gunde, kom skidåkningen i första hand och skolan i andra. 1986 tävlade han för första gånger – i herrar 8 år.
– Jag skulle fylla åtta det året. Identitetsmässigt var jag en skidåkare redan då, något som sedan fortsatte genom skolåren, skidgymnasium och idrottspluton i lumpen. Efter det tävlade jag i skidor för IFK Umeå, där bland andra Per Elofsson också fanns. Och det var först efter det som jag halkade in på skidskyttet.
– Drömmen låg i att bli bra, så klart, men även i att kunna tjäna pengar på min sport. Sedan kommer även Boijes ”vägen är mödan värd” in i bilden, jag gillar ju det här livet, jag står inte och faller med resultaten. Detta gör nog även att jag vågar ta lite risker.

Får du mycket frågor om kost och träning?

– Nu efter kokboken har jag fått massor av frågor, det är en enorm skillnad. Sedan finns det dessutom en yngre generation idrottare som jag gärna hjälper, så de inte behöver uppfinna hjulet igen.

Vilka är dina bästa råd, generellt sett, till andra tränande?

– Att hitta och identifiera sina svagheter och börja jobba med dessa är det viktigaste. Vi gömmer oss ofta för det vi tycker är jobbigt, men de går inte bort för det. Dina svagheter måste arbetas bort, annars skjuter du bara dem framför dig. När det gäller att prestera, oavsett nivå, sitter det mesta dessutom i huvudet.

Just det med ”sitter i huvudet” är intressant när det kommer till Björn Ferry. Till Aftonbladet, under förra årets OS när han tog sitt OS-guld i skidskyttets jaktstart, berättade han om hur loppet skulle se ut. Resultatet blev smått identiskt – referatet såg likadant ut som den artikel som gick i tryck flera dagar innan. Och det är främst Heidi som har koll på detta – hon och Björn har en överenskommelse om att inte prata om vad pressen skriver och säger dagarna innan stora lopp. Och Björn blockerar ut all form av media under den här tiden, all energi går till de egna förberedelserna.

Är det så du kommer i toppform?

– Bland annat. Och under den här tiden inför OS så var jag redan på plats, på Vancouver Island, för de senaste finslipningarna i form och för att sparras.

Vilka sparras du med?

– Främst med de andra skidskyttarna, skidåkarna kommer senare. Och det viktigaste att tänka på här är att inte gå ut för hårt, och på så sätt tappa motivationen mitt under OS. Det är en viktig k
unskap i alla lägen, inför alla situationer när du ska prestera bra: var sugen, riktigt sugen på att prestera. Håll igen på träningarna om det är det som behövs, ta fram allt när det väl gäller.

Det är Björns tur att bli fotograferad, och snart höjs ljudnivån i studion. Björn dansar, kör flygplanet och röjer loss i största allmänhet medan de överdimensionerade blixtarna jobbar för högtryck. Den enda som inte höjer på ögonbrynen är Heidi. Hon är van.

ferryFakta/ Björn Ferry

Årgång/ 1977
Bor i/ Storuman och på resande fot 200 dagar om året
Meriter/ Ett VM-guld i stafett och ett OS-guld i jaktstart
Vikt/ 81 kilo
Längd/ 194 cm
Antal egna träningspass i veckan/ 11 stycken
Drömmer om/ Ekohus och skogsekonomi

Björns träningstips/

Mitt eget favoritpass är att springa järnet uppför Ryfjället utanför Tärnaby, 1000 höjdmeter på 4 kilometer. Utsikten på toppen gör att smärtan i benen försvinner fort. Favoritövningar/ Skjuta stående på liggprick, svårt, men en av mina bästa grenar. Bästa träningstips/ Variera träningen. Det gör att du kan träna mer och hårdare. Det är dessutom kul och bra för skallen!

Björns tips för hur man hanterar träningsvärk/
– Träna oftare är mitt bästa tips, då slipper du värken.

Ferry & konsten

Björn har en webshop där han säljer sin egen konst. Ett av konstverken är Pillesnas i vas, egendesignad och sedan producerad i samarbete med Ramnäs Glashytta. Varje exemplar numreras och det finns i skrivande stund 37 stycken ute på marknaden.

Fakta/ Heidi Andersson

Årgång/ 1981
Bor i/Storuman och Ensamheten
Meriter/ 8 VM-guld
Vikt/ till vardags runt 65 kilo
Längd/ 170 cm
Drömmer om/ Ekohus och att armbrytning ska bli OS-gren!
Bästa tävlingstipset/ Fokusera inte för långt fram, utan på vad du kan göra just nu. Inget annat.
Extramaterial/ – Jag vann mitt första VM-guld vid 18 års ålder, visst, men jag var 11 år när jag började tävla i armbrytning och det tog tre år innan jag vann min första match.

Heidis bästa övningar/

– Repklättring är grymt bra. Den egna kroppen som motstånd, underarmar, bål, lätt att stegra.
– Skivstång för underarmarna, med olika grepp. Det där skivstångsskyddet som finns på de flesta gym, det som ska vara på stången och över axlarna vid exempelvis knäböj, är perfekt att hålla i för att vidga greppet vid underarmsträning.
– Bicepscurl med z-stång.
– Gillar det mesta med egna kroppen som motstånd och alla sorters dragövningar.

heidiHeidis främsta meriter/

1999 – Tokyo, Japan, GULD i minus 60 kg
2000 – Rovaniemi; Finland, GULD i minus 60 kg
2002 – Springfield, USA, GULD i minus 60 kg
2003 – Ottawa, Kanada, GULD i minus 65 kg
2004 – Durban, Sydafrika, GULD i minus 65 kg
2006 – Manchester, England, SILVER (i vänster & höger arm) i minus 65 kg
2007 – Veliko Turnovao, Bulgarien, BRONS i minus 65 kg
2008 – Kelowna BC, Canada, GULD i minus 60 kg
2009 – Rosolina Di Mare, Italien,
GULD i minus 65 kg
2010 – Mesquite, Nevada, LasVegas,
GULD i minus 70 kg (vänster arm) och SILVER (höger arm)
+
Tvåfaldig europeisk mästarinna
Flerfaldig Nordisk Mästarinna
Flerfaldig Svensk Mästarinna
Flerfaldig Wild Arm Champion
2010 – Brons ”over all” i World Challange, världens största armbrytartävling.

I huvudet på Heidi, från VM i Las Vegas

”Den 10 december 2010 äntrade jag scenen för att tävla i vänster arm, – 70 kg. Jag hade gått upp en viktklass och något taktikdrag kunde ingen påstå att det var eftersom världens bästa armbryterska OAVSETT viktklass; ryskan Irina Makeeva, var en av de 16 deltagarna.

Det gick bra för mig i kvalet fram till att jag mötte en schweiziska med grymt stora nävar. Jag hann bara tänka att hon kommer att vara snabb och PANG så hade hon dunkat mig. Och jag åkte ner i förlorarpoolen, men lyckades hålla mig kvar. Åker man på ytterligare en förlust är det bara att packa och åka hem. Till slut fick jag möta samma schweiziska i semifinalen och nu var jag med i starten. Rollerna blev ombytta, jag vann. Kvar i tävlingen var nu bara superryskan Irina och jag. Hon obesegrad och jag med en förlust. Fokuserad och redo på ett behagligt avslappnat sätt greppade jag upp mot denna legendariska armbryterska och när finalstarten går känner jag till min förvåning att jag behärskar hennes handled och därmed har möjlighet att ge henne en riktig match – och vilken match sen.

Jag gör mitt livs vänstermatch och vinner. Plötsligt har vi båda en förlust och det blir en sista avgörande guldmatch. Jag är upprymd samtidigt som jag känner ett fantastiskt lugn. Tänker på att jag dopad med ”urmoderhormoner” och att är det någon gång i mitt liv som jag skulle kunna besegra denna oslagbara ryska så är det här och nu.

Irina är klart mer på hugget i sista finalmatchen och får övertag, men jag lyckas klamra mig fast. Kroppen skakar och allt som existerar är att hålla mig fast och, om läge ges, klättra högre på hennes hand. Likt Sylvester Stallone i armbrytningens Rocky-film Over The Top lyckas jag klättra och byta grepp och våra händer glider isär. Domarna binder då ihop våra händer med en rem och det blir omstart där starkast vinner. Fördelen med rem är att man inte behöver tänka – det är bara att ta i. Och jag lovar att när sista starten för damer -70 kg går så är det precis vad jag gör.

För en oinvigd kan jag bara säga att armbrytning är lika med adrenalin. Jag tar i och lyckas plocka fram precis all styrka som finns. Jag är övertygad om att jag just precis då blir starkare än vad jag egentligen är. Hade det handlat om en fastklämd människa under en brinnande bil så hade jag orkat välta bilen. När jag tillslut får ner henne i nedslagskudden och domaren klappar mig på axeln och jag tilldelas segern är det ett faktum att denna fantastiska armbryterska förlorat en tävling för första gången i sitt liv. Att vinna är en stark upplevelse. Adrenalinet fortsätter spruta ut och det blir övertryck i systemet. Jag skriker och lyckoendorfinerna tar över min kropp.”

Tagged: , , , , , , , , , , ,